Publicerad 1933   Lämna synpunkter
INVOKATION in1vokatʃω4n, äv. -vωk-, l. 01—, l. -aʃ-, r. (l. f.); best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Ordformer
(-voc- 1781—1888)
Etymologi
[jfr (ä.) t. invokation, fr. invocation; av lat. invocatio (gen. -ōnis), vbalsbst. till invocare, anropa, åkalla, av in- (se IN-, pref.1) o. vocare, ropa, kalla (jfr ADVOKAT, VOKAL, PROVOCERA)]
(i sht i högre stil) åkallan; särsk. litt.-hist. om åkallan ss. diktform l. ss. del av dikt l. högstämt minnestal o. d. Bergklint MSam. 1: 246 (1781). Det omtalta stället af Virgilii Georgica, som innehåller invokationen till Augustus. Leopold 3: 223 (1800, 1816). Lenngren (SVS) 2: 399 (1809; ss. titel på en dikt). Obeliskens inskrift börjar med en invokation till gudarne. Frey 1850, s. 488. Hagberg VärldB 114 (1927).

 

Spalt I 1119 band 13, 1933

Webbansvarig