| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
INÅT in4~å1t, äv 3~2 (i`nnåt Dalin), prep. o. adv.
I. prep.
1) i lokal bem., betecknande riktning emot ngt som befinner sig l. tänkes befinna sig innanför l. längre in.
a) i fråga om värklig l. tänkt rörelse: in emot (ngt); äv. övergående i bet.: in i (ngt), stundom: in längs (ngt); äv. mer l. mindre bildl. Vandra inåt staden. De styrde kosan inåt dalen, skogen. Han ropade inåt rummet. Vinden låg inåt land. En långt inåt landet gående vik. Lasse Olson kom medh sin häär på anner sidone in ått Longgatune. Svart G1 28 (1561). Fienden drar sigh up åht öffver Tyschlandh och in åht Bemen. RP 8: 309 (1640). Sokrates .. ledde spekulationen inåt den menskliga intelligensen sjelf. BEMalmström 8: 386 (1842). Han (dvs. finndvärgen) stod med ryggen åt hafvet och lyddes inåt landet. Heidenstam Folkung. 1: 3 (1905). Nu lyste han med lyktan inåt ladan. Lagerlöf Holg. 2: 79 (1907).
b) i fråga om läge l. riktning: med riktning mot, vändande l. vettande mot (ngt). Inåt gården (motsatt: mot gatan). Svullna ben omlindas med torra Fårskinn, då kött-sidan lägges inåt benet. PH 6: 4850 (1758). Skärningen med lie sker antingen inåt det oskurna eller utåt. LB 2: 94 (1900). Själfva dörren .. har .. gått inåt kyrkan. Ekhoff StClem. 48 (1912).
c) i fråga om befintlighet l. belägenhet: borta emot, i närheten av (ngt). Ett stycke inåt landet ligger L. Vi hafva varit inåt Marstrand. Carlén Rosen 449 (1842). Inåt de djupa vikarna blänkte den (dvs. sjön) nästan svart. Lagerlöf Holg. 2: 376 (1907). Husmodern satt längre inåt rummet bredvid spisen. Dens. Saga 44 (1908).
2) (föga br.) i fråga om tid: inemot. Blåsälgen .. Har styfva, sågade, glänsande blad, som qvarsitta inåt vintren. Agardh (o. Ljungberg) III. 1: 201 (1857).
II. adv.
a) motsv. I 1 a, betecknande värklig l. tänkt rörelse in emot ngt (innanför l. längre in beläget o. d.). Lys inåt med ljuset! Flytta bordet längre inåt! Rålamb 8: 195 (1691). Han går Arkaden fram och tillbaka. — Nu vänder han inåt; han kommer. Fahlcrantz Lessing Gal. 105 (1821). (Havet) blir också allt vänligare, ju längre inåt det kommer. Lagerlöf Holg. 1: 109 (1906). Hallström Händ. 39 (1927).
b) motsv. I 1 b, betecknande läge l. riktning mot insidan l. det inre av ngt l. mot ngt som betraktas ss. ett centrum o. d.; äv. bildl. Dörren, fönstret går inåt (dvs. öppnas mot rummet). Gå inåt med fötterna l. tårna (dvs. med tårna vända emot varandra). Vänd in åt. Lind (1749). Kopporna hade slagit inåt. JJTengström (1848) i FoU 20: 210. Hela statens intressen inåt och utåt. HHjärne i SvTidskr. 1894, s. 280. Denna öppning har en ventil, som endast kan öppnas utifrån inåt. OoB 1931, s. 374. — särsk.
α) fäkt. mot den främre (närmast motståndaren varande) sidan av fäktarens egen kropp. LednHanterHugg. 1841, s. 6. Inåt är i höger gard till venster om eget vapen, och i venster gard till höger derom. NF 5: 563 (1882). Balck Idr. 3: 413 (1888).
β) bildl., i fråga om människans inre, sinne l. själ l. i fråga om det själsliga överhuvudtaget. Lidbeck Anm. 108 (1808). Agardh BlSkr. 2: 250 (1836). Genom sjukdom vändas tankarne mera liksom inåt. Lundgren Res. 305 (1875). Den teoretiska verksamheten är .. (enl. Biberg) riktad utifrån och inåt. Nyblæus Forskn. III. 2: 104 (1888). Sina djupt liggande liksom inåt seende ögon. De Geer Minn. 2: 78 (1892).
c) motsv. I 1 c: på ett ställe som är beläget längre in; (längre) inne. Fadern och modern i pälsar vid dörren .. Inger .. och Agnes .. stå längre inåt. Hallström Sagodr. 7 (1910). Brate Edda 69 (1913).
-BÖJD, p. adj. böjd inåt åt insidan; förr äv.: djupt liggande, konkav. Såsom Ögonen the äre in åt bögde / Så sittia Kinbenen ther brede wid uphögde. Spegel GW 248 (1685). En grof kolonn med .. inåtböjdt kapitäl. Brunius GotlK 2: 40 (1865). —
-FÖRARE, r. l. m. anat. muskel som för en lem inåt (emot kroppens l. en extremitets medellinje). Tummens inåtförare. Hartelius Anat. 96 (1874). Stortåns inåtförare. Wretlind Läk. 3: 59 (1895). Svenson Sinnessj. 12 (1907). —
-GÅENDE, p. adj. som går l. är riktad inåt; äv. bildl. Inåtgående vinklar. Inåtgående fönster, dörr. Marklin Illiger 10 (1818). I det yttre syntes (i Finland på trettioåriga krigets tid) föga förändring … Förändringen var en inåtgående. Topelius Planet. 1: 61 (1889). Östergren (1929). särsk. bildl., till II b β. Trana Psych. 2: 135 (1847). Medvetandets inåtgående (åskådande) verksamhet. Nyblæus Forskn. I. 2: 393 (1875). —
-LUTANDE, p. adj. Brunius Resa 1838 59 (1839). På varje liten ängslapp stod en sned lada med inåtlutande väggar. Väring Frost. 114 (1926). —
-RIKTAD, p. adj. Nilsson Fauna 1: 395 (1847). Tummarne inåtriktade framför och tätt intill bröstet. Folkdans. 90 (1923). särsk. bildl., till II b β. I tyskt liv .. finna vi tvenne rörelser: en inåtriktad, rent själslig och en utåt på det yttre arbetet .. riktad. Steffen Krig 1: 28 (1914). En inåtriktad natur. Östergren (1929). —
-SKÅDANDE, p. adj. särsk. (i sht i vitter stil) bildl., till II b β. Denna inåtskådande blick. Heidenstam Dag. 104 (1897, 1909). —
-VRIDEN, p. adj. Händerna, med ovanligt långa, magra fingrar voro onaturligt inåtvridna. Lindberg FinNov. 1: 210 (1894). Duse Antisem. 27 (1921). —
-VÄND, p. adj. I hvardagslag nyttjade de (dvs. de sydskånska kvinnorna) .. en rödfärgad kjortel af fårskin med ullen inåtvänd. Lovén Folkl. 25 (1847). Folkdans. 41 (1923). särsk. bildl., till II b β: inställd l. inriktad på l. upptagen av l. fördjupad i det inre l. själsliga l. andliga; om person l. sinne l. känsla o. d.; om person äv.: fördjupad i sig själv, äv. övergående i bet.: inbunden, sluten, tyst, förbehållsam, grubblande o. d.; äv. oeg., om blick o. d. En inåtvänd natur. Ljunggren Bellm. 119 (1867). Det allvarliga inåtvända sinne, som andens fattigdom medför. Rudin 1Evigh. 2: 647 (1870, 1878). Ett par stora, något släpiga ögon, hvilka hade ett inåtvändt, men därför icke frånvarande uttryck. Geijerstam Hallin 90 (1887). I sällskap med .. kamraterna var han alltid tyst, inåtvänd. Lundegård Prom. 1: 95 (1893). 2NF 38: 281 (1926). jfr: När .. Siälen .. inwertes eller innåth wend, har fåt Smaken af den Himmelska Sötman. Kempe Graanen Fört. A 6 a (1675).
Avledn.: inåtvändhet, r. l. f. till -VÄND slutet: egenskap(en) l. förhållande(t) att vara inåtvänd. Verd. 1884, s. 3. Mystik är inåtvändhet utan själfreflexion. Sundbärg SvFolkl. 15 (1911). —
(II b β) -VÄNDELSE. (†) inåtvändhet. SRosén (1743) i KyrkohÅ 1912, MoA. s. 76. Rudin 1Evigh. 1: 142 (1875, 1878).
Spalt I 1138 band 13, 1933