Publicerad 1933   Lämna synpunkter
IRR, adj.
Etymologi
[av t. irre, vilsen, förvillad, förvirrad; se för övr. IRRA, v.2]
(†) vilseledd, förvillad; förvirrad. Påå thett wij jw skulle bliffwe irre j sakenn, och icke kunne rätte oss ther vtur. G1R 16: 293 (1544). Jag blef mera irr och confus i lässningen (vid prostens hårda tilltal). VDAkt. 1729, nr 44.

 

Spalt I 1155 band 13, 1933

Webbansvarig