| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
ISA i3sa2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
— jfr FÖR-ISA.
a) tr.: förvandla l. frysa (ngt) till is, numera i sht: giva (ngt) isens konsistens; äv. om köld, vinter o. d.: isbelägga; vanl. refl. l. i pass. (med intr. bet.): övergå l. frysa till is, frysa, numera i sht: antaga isens konsistens, äv. om sjö o. d.: frysa till, isbeläggas. Helsingius R 7 b (1587; med hänv. till frysa j ijs). The förre (slagen av is) böria isa sig wid botn, then senare, up i dagen. Block MotalaStr. 32 (1708). Mager kallas (frukt-)glassen, när blandningen är tunn och under frysningen gärna vill isa sig. Grafström Kond. 135 (1892). Kölden isar alla vatten. Ahrenberg Landsm. 217 bis (1897). Snön hade isat sig efter solbärgningen. Heidenstam Folkung. 2: 189 (1907). NDA 1913, nr 264, s. 6. — särsk. (†) i p. pf. ss. adj., oeg., i uttr. isad svavelsyra, isolja; jfr isig svavelsyra (se ISIG 4 a slutet). Berzelius Kemi 1: 307 (1808).
b) (numera knappast br.) intr., om vatten, älv o. d.: frysa (till), isbeläggas. Swedberg Ordab. (c. 1730). Luften var så kall, att elfven började isa. NVexjöBl. 1851, nr 15, s. 2. Björkman (1889).
a) tr.: betäcka l. bekläda l. överdraga (ngt) med is; äv. refl. o. i pass. (med intr. bet.): betäckas l. överdragas med is. Skäggedh om munnen på honom isades ther inne (dvs. i fängelset). CGyllenhjelm (c. 1640) i HH 20: 388. Rinman 1: 779 (1788). På här beskrifne sätt förfärdigade sugpumpar befinnas fullkomligt täta, och isa icke konsten. JernkA 1847, s. 290. Det var en dag uti November, då / De höga fjellar isa sig. CVAStrandberg 4: 51 (1857). Hon, som framför isad ruta står / med glanslös blick. Fallström VDikt. 1: 14 (1891, 1899). — jfr ÖVER-ISA. — särsk.
α) skogsv. med avs. på väg för framforslande av timret till flottningsled: förse med en betäckning l. ett överdrag av is. För att göra basvägarna riktigt goda brukar man stundom isa dem. Ekman SkogsHb. 58 (1908).
β) opers. ss. refl. (jfr b): det bildas l. uppstår en betäckning l. ett överdrag av is. En vinter hände i Hanåker by, att under töväder det isade sig och blef kallt i portlidret. Dybeck Runa 1844, s. 105.
b) (mindre br.) intr., opers. (jfr a β): det bildas l. uppstår en betäckning osv. av is. Det isar kring (kvarn-)hjulen. Nordforss (1805). Det isade på båten, och varenda sjö slog in. BygdFolk 302 (1927).
c) (†) ss. vbalsbst. -ning, till a β o. b, konkret: isbetäckning. Logen under .. (den icke inbyggda) Hässjan blir våt af dref-rägn .., då äfven snö-slagg och isning kan lägga sig på Logen. VetAH 1769, s. 235.
3) till IS, sbst.1 1 (b): (eg. med is) kyla (ngt), så att det får en temperatur som närmar sig fryspunkten; förvara l. hålla (ngt) vid en dylik temperatur. Helsingius (1587; med hänv. till frysa j ijs). (En) kristallkaraff isadt vatten. Blanche FlStadsg. 300 (1847). En mera chevaleresk värd har aldrig isat en punschkaraff. Essén Än 37 (1921). För värme ömtåligt gods transporteras vid behov i isade vagnar. BlankettSJ(Malmö) juli 1927. — särsk. i fråga om försändning av fisk (i sht sill o. lax) i lådor i vilka fisken hålles kall gm över densamma strödda småstycken av is. VL 1893, nr 252, s. 3. Från säsongens början ha fångats 68,000 mål (sill), hvaraf 2,200 mål isats. Därs. 1905, nr 283, s. 5. Otillräcklig isning (av ispackade fisksändningar). PT 1907, nr 173 A, s. 3. jfr OM-ISNING.
a) i eg. bem.
α) tr., om köld, kall vind, kall dag o. d.: göra (ngn l. kroppen l. ngn kroppsdel) iskall; göra (ngn) stel av köld; komma (ngn) att känna köldrysningar o. d.; äv. om den annalkande l. inträdda dödskylan; äv. opers.; ofta i p. pr. (äv. ss. adv., i förb. isande kall), ofta övergående i adjektivisk bet.: iskall (se IS-KALL, adj. 1). Atterbom Lyr. 2: 14 (1808). (Görtz) visste icke .., att den handen (dvs. K. XII:s), som skrifva skulle, var kall, isad redan af dödens kyla. Afzelius Sag. XI. 2: 250 (1870). En isande Marsvind. Rydberg Vap. 244 (1891). I djupet .. var vattnet isande kallt, föga mer än halvannan grad. Hedin Pol 2: 452 (1911). Den skarpa kölden, som isade honom intill benen. Elgström Fatt. 76 (1912).
β) (i sht i vitter stil) intr.: bliva l. vara l. kännas kall. Han såg mig skarpt i ögat och tog fast / omkring min arm, som isade af greppet, / och från hans läppar ljödo orden hvasst Geijerstam Sat. 30 (1892); jfr ISA, v.2 Stålet isar i hans fingrar, han ryser till, när han tar sina borrar och går. Koch Arb. 38 (1912).
b) (i vitter stil) bildl., med avs. på hjärta o. dyl. l. person: göra kall l. känslolös, särsk. om den annalkande ålderdomen l. bekymmer o. d.; förhärda. Dessa isade hjertan, oförmögna att känna det ömma och det sköna. Edelcrantz i 2SAH 2: XIII (1796). Sorg kan annars luttra; honom har sorgen isat och förhärdat. PT 1900, nr 46, s. 3. Böök 4Sekl. 222 (1922, 1928).
c) bildl., i fråga om en stark (kroppslig l.) andlig känsla, i sht skräck l. fasa: komma (blodet, äv. hjärtat, bröstet) att ”stelna” l. ”bli en isklump”, komma (ngn) att känna sig som stel av köld, komma (ngn) att rysa; ofta i uttr. komma blodet att isas i ngns ådror o. d. Leopold 1: 90 (1790, 1814). En rysning isar mig! Atterbom LÖ 2: 48 (1827). Fruktan .. kom blodet .. att isas i deras ådror. Ahrenberg StRätt 213 (1899). Inom henne steg en isande ångest, mot hvilken hon fåfängt stred. Lundegård DrMarg. 1: 238 (1905). — särsk. [i denna anv. kan isning äv. vara vbalsbst. till ISNA 2] ss. vbalsbst. -ning, känsla av kyla, rysning. (Sagorna) voro så grufveliga, at Månskenet ej kunde hindra en liten isning i blodet. Dalin Vitt. 4: 274 (1743). Jag kände den der märkvärdiga isningen i håret, ni vet. Wranér Stuesnack 36 (1884) [jfr d. det isnede i mine haarerødder]. Var .. (bödeln) kom, gick det en isning genom alla. Heidenstam Svensk. 2: 26 (1910).
d) bildl., om person som till sitt väsen är ”iskall” (som är känslolöst o. överlägset likgiltig, som saknar varma känslor osv.; jfr IS-KALL, adj. 2) l. om ngt som röjer l. ger uttryck åt en sådan sinnesbeskaffenhet: komma (ngn) att känna det som om han stelnade av köld l. som om han fröse, framkalla en stämning av kyla hos (ngn) l. i (ett sällskap); vanl. i p. pr. (äv. ss. adv., i sht i förb. isande kall), ofta övergående i adjektivisk bet.: iskall (se IS-KALL, adj. 2). SvLitTidn. 1817, sp. 744. Det glödande hatet och den isande likgiltigheten. Wikner Vitt. 73 (1871). (B. B. v. Platen) blef der (dvs. i Kristiania) personligen mottagen med höflighet, men också med en isande köld. De Geer i 3SAH 1: 293 (1886). Själf iakttog han en isande tystnad. Janson Ön 175 (1908). Estlander kunde se hård och isande kall ut. Ahrenberg Männ. 5: 165 (1910). Han bar händerna i byxfickorna och gjorde sig rum med sina isande blå ögon, dem ingen kunde uthärda. Hedenvind-Eriksson Hjul. 119 (1928).
5) (tillf., i poetiskt spr.) i p. pf. isad, ss. adj.: isig, iskall (se IS-KALL, adj. 3). Bilder och jemförelser, .. som hvarken kunna vara mera rika eller mera ombytta under en isad himmel. JournLTh. 1810, s. 915 (i fråga om Ossians sånger). Det morgon blef, en morgon utan henne, / då solen isadt sken. Levertin Leg. 148 (1891).
6) till IS, sbst.1 1 o. 3: gm huggning o. d. avlägsna isbetäckning från ngt; gm sågning, huggning o. d. väcka vakar l. göra rännor i liggande is (förr ofta kring ett infruset krigsfartyg l. framför en befäst ställning för att hindra fiendens närmande); äv.: gm huggning l. sågning lösgöra o. upptaga is för lagring; förr ofta i uttr. isa omkring ngt; stundom äv. med obj.: avlägsna isen l. väcka vakar kring (ngt). SthmSkotteb. 1521, s. 228. The som i skepen woro, .. hadhe isat kring om sigh, så at the Danske intet skaffa kunde. OPetri Kr. 321 (c. 1540). Isa et quarnhjul. Weste (1807). På tisdags morgonen fann man mjölnaren .. död i qvarnens hjulhus, dit han ensam gått för att isa. VL 1893, nr 9, s. 2. LB 3: 749 (1907; om upptagande av is för lagring). — särsk.
a) (†) ss. vbalsbst. -ning, konkret: vak l. ränna uppkommen gm isning. HA 7: 138 (1808). På den 12 à 15 alnar breda isningen (vid Sveaborg) voro broarna upprifna. BL 3: 325 (1837).
b) i fråga om förflyttande av infrusna fartyg (i sht till öppet vatten) med hjälp av isbrytare l. (i sht förr) genom upphuggna rännor i isen; med objekt betecknande fartyg l. ss. refl.; numera i sht i särsk. förb. (se nedan). K Mt (har) nyss afskickat en Courire till Sveaborg med befallning att flottan ska ut och isa sig om intet annat hjelper. CAEhrensvärd Brev 1: 156 (1788). Gyllengranat SvSjökr. 1: 315 (1840). O’brien skulle låta sin kutter springa i luften sedan han .. isat den tillräckligt nära de ryska skeppen. SvBL 1: 361 (1858).
ISA IGEN10 04. (föga br.) till 1 b, intr., i sht om rörledning o. d.: täppas på grund av däri frysande vätska (vatten). TT 1887, s. 116. JernkA 1902, s. 193. —
ISA IN10 4. till 6 b: genom isning föra (ett fartyg) in i en hamn l. längre in i en farled o. d.; äv. refl. Den 19 hwar iagh .. uppå isen och sååg, hure dhe isadhe in dhe infrusne farkåsterna, som hadhe legit wedh Wachs-Holmen. Carl XI AlmAnt. 173 (1689). Strinnholm Vas. 3: 187 (1823). —
ISA NED10 4 l. NER4. till 2 a: betäcka l. kläda l. överdraga (ngt) med is; nästan bl. i pass. Lundell (1893). TT 1898, Allm. s. 192. jfr NED-ISA. —
ISA PÅ. (†) till 2 b; intr., opers.: det bildar sig en isskorpa (isbark, isgata). Lind (1738, 1749). Heinrich (1814). —
ISA UPP10 4 l. OPP4. till 6: befria (ngt) från is; göra vak l. vakar på (sjö, grav o. d. som är täckt av liggande is). The isade op stadsgrafven. Lind (1749). Carlson Hist. 1: 307 (1855). Andersson .. gick ned till .. (kvarnen) för att isa upp qvarnhjulet. VL 1901, nr 44, s. 2. —
ISA UT10 4. till 6 b: genom isning föra (ett infruset fartyg) ut i öppet vatten; äv. refl. isa ut sig o. isa sig ut, gm isning upptaga en led i isen för sig l. sitt fartyg för att komma ut. Effter wij nu lathe ijse wåre Galeer .. vtt egenom thenne Skäriegården. G1R 15: 204 (1543). Nordberg C12 2: 555 (1740: isa sig ut). Mankell Krigsm. 1: 260 (1865: isa ut sig). SundsvT 1886, nr 14, s. 2.
Spalt I 1210 band 13, 1933