Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
ISOLATION is1ωlatʃω4n l. i1s-, l. -ol- l. -ål-, l. -aʃ-, r. (l. f.); best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. (i bet. 2) -er.
1) (i fackspr.) motsv. ISOLERA 1: avskiljande, avstängande från förbindelse med omgivningen l. yttervärlden; avsöndring, isolering; äv.: förhållande(t) att vara avskild osv., avskildhet. — särsk.
b) i mer l. mindre bildl. anv.; jfr ISOLERA 1 c. Njutningsestetiken förutsätter en splittring mellan våra själsfunktioner, som icke finnes. En dylik isolation af den estetiska verksamheten eger icke rum. Larsson Stud. 68 (1895, 1899). Det har visat sig, att den idiopatiska känslan icke kan bevara sin isolation från den sympatiska och de ideella. Dens. Psyk. 76 (1910). — särsk. språkv. i fråga om språk: förhållandet att vara isolerande (se ISOLERA 1 c γ). EHTegnér i SvTidskr. 1874, s. 140. Alla de förnämsta kulturspråken i närvarande tid röja en afgjord böjelse att ersätta flexionen med vändningar, som mera tillhöra isolationens eller agglutinationens klass. Dens. i UVTF 26: 49 (1880).
2) fys. o. elektrotekn. motsv. ISOLERA 3: handling(en) att isolera l. förhållande(t) att vara isolerad; isolering; äv. konkret: isolerande l. oledande lager l. skikt o. d. Uppmätning af isolationens godhet på telegraflinierna. Nyström Telegr. 219 (1869). En tätt kring isolationen (på en elektrisk ledning) slutande metallmantel. Elfving Starkstr. 159 (1909).
-PROVARE, r. l. m. apparat för provande av isolationsförmågan hos isoleringsmaterial. TT 1889, s. 91. —
Spalt I 1227 band 13, 1933