Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
ISVOSTSCHIK isvos4tʃik l. -vå4fik, i bet. 1 m., i bet. 2 r. l. m.; best. -en; pl. -er (HH XXI. 1: 211 (1712), Cannelin (1921)), äv. -ar (Topelius Vint. I. 1: 345 (1860, 1880), Hedin Pol 1: 471 (1911)).
1) (i fråga om förh. i Finl. o. Ryssl.) (drosk)-kusk, hyrkusk, åkare. CPiper (1712) i HH XXI. 1: 211. Hyrkuskar, de s. k. isvoschtschikarne, finnas att tillgå öfveralt i (Hfors). Ramsay VägvFinl. 2 (1895). Cannelin (1921).
2) (i Finl.) i överförd anv.: lätt, fyrhjulig droska. Topelius Vint. I. 1: 345 (1860, 1880). (Topelius) for klockan ett med isvoschik till Thunebergs. Vasenius Top. 1: 430 (1912).
Spalt I 1240 band 13, 1933