Publicerad 1933   Lämna synpunkter
IVER i4ver, adj. -vre, -vra; -vrare. adv. -T.
Ordformer
(ijffwer 1680. iver (ifwer, ijfver) 1627 (: ifwerhet)— 1929)
Etymologi
[sv. dial. iver; möjl. ombildning av IVRIG under påvärkan av sådana adj. på -er som BISTER, BITTER, sv. dial. anter, ivrig, arger, arg, heter, hetsig, ivrig, m. fl.]
(i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) upphetsad, hetsig, het, häftig; förr äv. i uttr. med ivert mod; jfr IVRIG 2 a, b. Medh ijffwert och vredt modh. VDAkt. 1680, nr 126. HFinlÖ 1: 267 (1712). Han är så iver. Wägner Sval. 126 (1929).
Avledn. (†): IVERHET, f. upphetsning, häftighet. Uti ifwerhet och wrede. Girs J3 98 (1627).

 

Spalt I 1251 band 13, 1933

Webbansvarig