Publicerad 1934 | Lämna synpunkter |
JAJNA jaj4na, äv. med eng. uttal, i bet. 1 m.||ig., i bet. 2 r. l. f.; best. -an; i bet. 2 i best. anv. äv. utan slutartikel; pl. (i bet. 1) -s (Björnstjerna Hind. 112 (1843) osv.), äv. -er (Boberg Ind. 173 (1928)).
(i fackspr.)
1) anhängare av jajnismen, jajnist. Jainas vidhålla själavandringen lifligare än Brahmanerne sjelfve. Björnstjerna Hind. 113 (1843). Appar, vilken enligt legenden under en tid svek sin tro och blev jaina. NoK 81: 113 (1927).
-LITTERATUR(EN). HdlProfSanskrLd 1920—23, s. 38. —
-TEXT. HdlProfSanskrLd 1920—23, s. 64.
JAJNISM(EN), r. om den framför allt av Mahavira grundade, numera huvudsakligen i västra delen av Främre Indien utbredda indiska religionen. Fredengren Bettany VärldRel. 178 (1893). NordT 1914, s. 485. —
JAJNISTISK. adj. till JAJNISM o. JAJNIST; jfr JAJNISK. Fredengren Bettany VärldRel. 179 (1893). SDS 1934, nr 80, s. 10.
Spalt J 35 band 13, 1934