Publicerad 1934   Lämna synpunkter
JAKUT jakɯ4t, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(jakut 1806 osv. yakut 1847—1904)
Etymologi
[jfr t. jakute, eng. yakut, fr. yakout, ry. jakut; möjl. av mongoliskt ursprung]
individ tillhörande ett i nordöstra Asien, huvudsakligen vid Lenas mellersta o. nedre lopp, bosatt turkiskt folk. Retzius FlOec. 417 (1806). Ymer 1918, s. 255. Jakuterna i Sibirien hopsamla efter måltiden benen av de renar eller andra djur som de förtärt och bära dem till skogen. Fatab. 1927, s. 46.
Avledn.: JAKUTISK, äv. JAKUTSK, adj. (-tisk 1918. -tsk 1912) [jfr t. jakutisch] adj. till JAKUT. Det mycket ålderdomliga jakutska språket. PopEtnolSkr. 7: 21 (1912). Ymer 1918, s. 256. —
JAKUTISKA, äv. JAKUTSKA, i bet. 1 f., i bet. 2 r. l. f. (-utisk- 1924. -utsk- 1883)
1) jakutisk kvinna.
2) jakuternas till den turkiska språkfamiljen hörande språk. NF 7: 1027 (1883). 19Årh. VIII. 2: 96 (1924).

 

Spalt J 60 band 13, 1934

Webbansvarig