| Publicerad 1934 | Lämna synpunkter |
JAMA ja3ma2, äv. (numera bl. starkt bygdemålsfärgat) JAMMA jam3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, JAMNING.
1) om katt: giva ifrån sig sitt karakteristiska, gälla l. mjuka läte. Föra Katten til Engeland, han jammar ändå .. (dvs.) Waanan är onder at kasta i wråå. Grubb 233 (1665). Ju mer man stryker den jammande katten på ryggen, ju mer sätter han svansen i vädret. Dalin Arg. 2: 241 (1734, 1754). Till Kattens egenheter hör, att han jamar då han åstundar något. Nilsson Fauna 1: 19 (1820). Högdahl Fleuron Katt. 136 (1920).
2) oeg. l. bildl.
a) giva ifrån sig ljud som mer l. mindre likna kattens läte; ofta (vard., skämts.) nedsättande, om sångerska l. sångare l. musikinstrument o. d.; äv. med innehållsobj. Jama som kattor. Serenius (1734; under wawl). Sångartister, som i ålderns höst stå och jama bravursaker för barnbarnen. Hedenstierna Kaleid. 58 (1884). En retad utters jamande. Cavallin Kipling Emir. 26 (1898). Sångerskorna jamade en half octav öfver sångarne. Stenfelt Skepp. 138 (1903).
b) (vard., mindre br.) klaga, yttra sitt missnöje l. sin missbelåtenhet. Då kunde du ha något att jama för. Wranér Ulf 8 (1890). Blomberg Överg. 184 (1915).
c) [med anslutning till JA, interj.] (vard.) tala inställsamt. GFGyllenborg Vitt. 2: 214 (1795). Men Fia Bergman hon smilar och smiskar / och jamar som ett mähä, förståss. Fröding Eftersk. 1: 128 (1894, 1910). (†) Jag kan intet tåhla den som vid åhörandet af sådant, stå jammandes och säya: .. det är väl sant, men. Dalin Arg. 1: nr XVI, s. 8 (1733).
Spalt J 63 band 13, 1934