Publicerad 1934 | Lämna synpunkter |
JANUS- ja3nus~.
i ssgr.
1) i eg. bem., för att beteckna ngt ss. tillhörande l. framställande (osv.) guden Janus.
2) oeg. l. bildl.
a) anat. i fråga om dubbelmissbildning karakteriserad därav att två individers huvuden äro sammanväxta till ett med två, åt motsatta håll vända ansikten.
b) i annan anv.
α) med tanke på Janus’ förmåga att samtidigt se åt två motsatta håll.
β) med tanke på det dubbla i Janus’ framträdande (varigm hans väsen l. rätta natur blir svår(t) att bestämma).
-ANSIKTE~020 l. ~200. särsk. (i vitter stil) till 2 b β. Om man får tro almanackan .. bär mars månad (i fråga om väderleken) ett janusansigte. Topelius Planet. 3: 38 (1889). —
(2 b β) -ARTAD, p. adj. Passionen framträdde hos dem (dvs. abbasiderna) janusartad: nu färdig att omfamna, nu att krossa. Lindberg Hârûn 43 (1900). —
-HUVUD.
3) (i vitter stil l. poesi) till 2 b α. AB 1838, nr 3, s. 2. På skuldran han (dvs. högtidsdagen) ett janushufvud bär, / som både framåt och tillbaka skådar. Anderson Dikt. 85 (1858). —
Spalt J 70 band 13, 1934