| Publicerad 1934 | Lämna synpunkter |
1) (numera knappast br.) rådbråkat l. obegripligt språk, rotvälska; dialekt (betraktad ss. en förvrängning av riksspråket). Kungen (i Neapel) talar ej riktig italienska, utan den neapolitanska jargon’en. Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 42 (1805). Dalin (1852). Östergren (1929; angivet ss. förekommande ibland).
2) av olika (ofta i humoristiskt syfte använda) egendomligheter (i fråga om uttal l. ordförråd o. dyl. l. i fråga om betydelsen hos olika ord o. uttryck) karakteriserat sätt att uttrycka sig, användt inom en viss krets l. av en viss person; vanl. i mer l. mindre nedsättande mening, med särskild tanke på att egendomligheterna i fråga åstadkomma ett dåligt l. svårbegripligt språk (jfr 1) l. upprepas på ett tanklöst (okritiskt) o. slentrianmässigt sätt (jfr 4); jfr SLANG. Thorild 4: 128 (1794). Lägsta formen af allt handlingssätt — slentrian — och dess motsvarighet i språk är jargon. Geijer I. 7: 369 (c. 1835). Han lärde sig genast jargongen och tonen (bland ståndsbröderna vid riksdagen). Hallström NNov. 258 (1912). Att Sinclair Lewis .. kan vara både spirituell och kvick är ett faktum, men hans jargon är lika amerikansk som hans humor. NDA(A) 1933, nr 244, s. 7. — jfr KONVERSATIONS-, PARTI-, STUDENT-JARGONG m. fl.
3) (vard.) lätthet att tala (utan att tänka), talförhet, talträngdhet; (skrytsamt l. meningslöst) ordflöde, ordsvall, svada; förr äv.: oljud som uppkommer därigm att flera personer tala på samma gång, snatter. Balen går ganska tyst för sig, och brukas här aldeles icke någon chargon eller sådant skrik som hos oss i Stockholm. Palmstedt Resedagb. 112 (1780). Han ägde en förfärlig jargon och ville ej gärna höra motsägelser. HH XXV. 2: 133 (1815). Elbers’ jargon gjorde hvad den kunde att hålla Migneul i fattning. Almqvist AmH 2: 210 (1840). Strandberg .., hvars något råa manér och starka jargon .. på mig gjorde ett föga tilltalande intryck. Hyltén-Cavallius Lif 103 (c. 1880). Östergren (1929).
4) (vard.) vana att uttala sig så l. så, att fälla sådana l. sådana omdömen (utan att egentligen mena l. närmare hava övervägt vad man säger); ofta närmande sig bet.: slentrian. I den tid vi lefva, och vid Hofven i alla tider, är och var smickret ett vanligt språk, en jargon utan betydelse, blotta mynttecken med hög prägel. Kellgren (SVS) 6: 204 (1788). Det har i sednare tider blifvit en allmän jargon bland de Tyska konstdomarena, att Ovidius, som Poet, endast är af ett ringa värde. Polyfem V. 3: 3 (1811). De Geer Minn. 1: 86 (1892). Det har blivit en jargong att söka förminska värdet av ett ärans ord just från Uppsala. DN(A) 1932, nr 289, s. 4.
-MÄSSIG, adj. särsk. till 2: som har prägel av jargong; som hör till jargong. Än så länge (dvs. i slutet av 1830-talet) voro .. både hans (dvs. O. P. Sturzen-Beckers) ton och stil allt för jargongmässiga. Sturzen-Becker 1: 23 (1911).
Spalt J 72 band 13, 1934