| Publicerad 1934 | Lämna synpunkter |
JESUIT je1sɯi4t l. jes1-, äv. -u-, i bet. 1 m., i bet. 2 m.||ig.; best. -en; pl. -er; förr äv. JESUITER, m.; pl. =.
1) medlem av jesuitorden. RA I. 3: 101 (1593). Ingen Jesuit må här efter .. hafwa lof och frihet at komma hit in i Rijket, eller sig här uppehålla. Schmedeman Just. 610 (1671). Isogæus Segersk. 267 (c. 1700). Hahr ArkitH 417 (1902).
2) [anv. beror därpå att jesuiterna enl. protestantisk uppfattning begagnat moraliskt förkastliga medel för att nå sina syften] bildl., om person som icke skyr att begagna moraliskt förkastliga medel för att nå ett mål, person som låter ändamålet helga medlen; äv.: lömsk l. skenhelig l. hycklande person. Tegnér (WB) 3: 452 (1821). Du är mig en sakramenskad Jesuit. Almqvist Col. 24 (1835). Han var en riktig jesuit och ryggade aldrig tillbaka för någon osanning eller något knep. Grebst Grängesbg 109 (1908). jfr: Hejsan! Religionen är Jesuit, / Menniskorätt Jakobin. Tegnér (WB) 2: 204 (1816).
-BARK. (jesuit- 1897. jesuiter- 1902—1920) (numera knappast br.) farm. kinabark. Rosendahl Farm. 379 (1897). Lindgren Läkem. (1920; med hänv. till kinabark). —
-DRAMA. (förr) skoldrama som uppfördes vid de av jesuitorden ledda undervisningsanstalterna. 2NF 25: 1101 (1917). 5GbgVSH A I. 2: 35 (1929). —
-DROPPAR, pl. (jesuit- 1904—1919. jesuiter- 1902) [jfr d. jesuiterdraaber] farm.
-FADER. jfr FADER I 7 c β samt -PATER. Den fromme jesuitfadern Gumilla. Westermarck Äkt. 212 (1893). SvH 5: 462 (1906). —
-GENERAL. (jesuit- 1893 osv. jesuiter- 1788—1929) om jesuitordens högste styresman; jfr GENERAL, sbst. 1. GT 1788, nr 43, s. 2. 3NF 2: 1078 (1924). —
-HATT. (jesuit- 1929 osv. jesuiter- 1880—1929) till jesuiternas dräkt hörande hatt med låg, avrundad kulle o. vida, uppvikta brätten; äv. i utvidgad l. oeg. anv., om huvudbonad som liknar den till jesuiternas dräkt hörande hatten. Freja 1880, s. 153 (om damhatt). Östergren (1929). —
-KLOSTER. (jesuit- 1851 osv. jesuiter- 1758—1929) kloster som tillhör jesuitorden. PT 1758, nr 27, s. 3. Östergren (1929). —
-KOLLEGIUM. (jesuit- 1848 osv. jesuiter- c. 1640—1880) av jesuiter ledd läroanstalt; äv. om till sådan anstalt hörande byggnad. HH 20: 331 (c. 1640). 3NF 5: 16 (1926). —
-KYRKA. (jesuit- 1897—1912. jesuiter- 1862—1890) kyrka som uppförts av jesuitorden. Bremer GVerld. 6: 275 (1862). Schück Rom 1: 109 (1912). —
-KÅPA. (jesuit- 1804. jesuiter- c. 1816) kåpa som tillhör jesuiternas dräkt. Rademine Knigge 3: 70 (1804). särsk. bildl. (Tidens ande) breder / sin svarta Jesuiterkåpa snart / utöfver jorden. Tegnér (WB) 2: 188 (c. 1816). —
-MISSIONÄR. missionär som av jesuitorden utsändts bland hedningar. NF 2: 821 (1877). Söderblom Gudstr. 313 (1914). —
-MORAL. moral som (enl. protestantisk uppfattning) är kännetecknande för jesuiterna; jfr JESUIT 2. Björnström Hagenbach 4: 488 (1873). Lundin Kyrhoh. 2: 227 (1902). —
-MUNK. (jesuit- 1893 osv. jesuiter- c. 1743—1921) munk tillhörande jesuitorden. KKD 6: 321 (c. 1743). —
-NÖT, r. l. f. (jesuit- 1757. jesuiter- 1768) [jfr t. jesuitennuss. Benämningen syftar sannol. på fruktens användning till radband] (†) (frukt av) växten Trapa natans Lin., sjönöt. Serenius Kkkk 2 b (1757). Hoffberg Växtr. 56 (1768). —
-ORDEN. (jesuit- 1883 osv. jesuiter- 1758—1929) kyrkohist. den av spanjoren Ignatius Loyola 1534 stiftade munkorden Societas Jesu (”Jesus’ sällskap”). PT 1758, nr 51, s. 3. Jesuiterorden hör till skillnad från .. (tiggarmunkarnas m. fl. munkordnar) till kategorien clerici regulares, ordnar, som bestå av prästvigda medlemmar och särskilt strida för kyrkliga intressen. Fehrman OrientK 109 (1920). —
-PATER. (jesuit- 1912—1929. jesuiter- 1879—1895) jfr -FADER. SmålP 1879, nr 70, s. 3. UNT 1929, nr 10344, s. 1. —
-PLÅSTER. (jesuit- 1834 osv. jesuiter- 1902—1920) farm. plåster innehållande styraxbalsam. VexjöBl. 1834, nr 13, s. 4. Upsala 1929, nr 244 A, s. 8. —
-PULVER. (jesuit- 1717—1929. jesuiter- 1815) [jfr t. jesuitenpulver] (numera knappast br.) farm. (pulver av) kinabark; jfr -BARK. Lindestolpe Fross. 46 (1717). 3NF 11: 723 (1929). —
-STIL. (jesuit- 1874 osv. jesuiter- 1896) konst.
1) benämning på den överdrivna barockstilen, sådan den framträder i jesuiternas kyrkobyggnader. NF (1883). Wrangel ByggnH 36 (1904).
2) (numera knappast br.) om viss stilriktning inom bokbinderiet. UB 6: 504 (1874). Ekbohrn (1904). —
-STRECK. (jesuit- 1782. jesuiter- 1804—1814) (numera knappast br.) jesuitknep; jfr JESUIT 2. Möller 1278 (1782). Heinrich (1814).
B (numera mindre br.): JESUITER-BALSAM, -BARK, -DROPPAR, -GENERAL, -HATT, -KLOSTER, -KOLLEGIUM, -KOMEDI, -KYRKA, -KÅPA, -MUNK, -NÖT, -ORDEN, -PATER, -PLÅSTER, -PULVER, -STIL, -STRECK, se A. —
-TE, n. [jfr d. jesuiterte, t. jesuitentee] (†) te beredt av de torkade bladen av växten Ilex paraguaiensis St. Hil., matte, paraguayte. Synnerberg (1815; med hänv. till mathé). Almström Handelsv. 262 (1845).
JESUITISK, adj. (-itisch c. 1640. -itisk 1593 osv. -itsh 1711 (: jessewitshe))
1) till 1: som tillhör l. har avseende på l. sammanhänger med jesuitorden l. jesuiterna l. deras värksamhet. Jesuitiske .. scholer. RA I. 3: 102 (1593). Hagström Herdam. 1: 57 (1897). Östergren (1929).
2) som har avseende på l. sammanhänger med l. erinrar om sådana moraliska grundsatser som enligt protestantisk uppfattning utmärka jesuiterna; äv.: skenhelig, hycklande, ränkfull, bedräglig; jfr JESUIT 2. Ni uppgaf, att, i brist af annat godt försvar, / En jesuitisk ed med fördel kunde svärjas. Remmer Tart. 97 (1820). Bland exekutivkommitténs medlemmar fanns det gott om jesuitiska fanatici, dystra monomaner, iskalla omänniskor. SvD 29/5 1927, Söndagsbil. s. 6 (i fråga om förh. i Ryssland c. 1880). —
JESUITISM, r. l. m.
1) till 1, om jesuiternas grundsatser, värksamhet, politik o. d. PT 1791, nr 66, s. 2. Man fruktar eller låtsar åtminstone frukta för Jesuitism och Påfvevälde. Tegnér (WB) 3: 159 (1817). Den för koncessioner mot rådande förhållanden så böjda jesuitismen. Bolin Statsl. 1: 238 (1869). OoB 1930, s. 396.
2) egenskap(en) l. förhållande(t) att likna jesuiterna med avs. på deras (påstådda) grundsatser l. moraliska egenskaper; jesuitiskt tillvägagångssätt; hyckleri, förställning, skenhelighet; jfr JESUIT 2. SP 1792, nr 248, s. 2. Här är frågan om striden mellan ljus och mörker, mellan den moderna Jesuitismen i konst och vettenskap på ena sidan, och Nordens vett och kraft på den andra. Tegnér (WB) 2: 457 (1815). Månne icke .. den luterske lektorn (dvs. C. G. Nordin) i sin dogmatiska jesuitism uttrycker sig som en annan Biskop Brask. Verd. 1884, s. 153. Östergren (1929; angivet ss. förekommande ibland).
Spalt J 83 band 13, 1934