Publicerad 1934   Lämna synpunkter
JOJO jω3jω2 l. jωj3ω2, l. 3~2, l. (förr) SJUSJU, r. l. m. l. f., äv. (i bet. ”jojospel”) n. (Yo-yo-boken 12 (1932)); best. -n, ss. n. (föga br.) -t; pl. (i bet. ”jojotrissor”) = l. -ar.
Ordformer
(jojo (jo-jo) 1932 osv. yo-yo 1932—1934. joujou 1837—1868. sjusju 1878—1879)
Etymologi
[liksom t. joujou, jojo av fr. joujou, leksak, resp. (det säkerl. härmed sammanhörande) eng.-amer. yo-yo]
benämning på en leksak bestående av en liten, gm en fin insvarvning i två skivor delad trissa (vanl. av trä) vid vars axel är fäst ett snöre som vid lekens början upplindas på trissans axel, varefter den lekande, hållande i snörets fria ända, gm lämpliga rörelser med handen bringar trissan att omväxlande rulla nedåt längs snöret o. uppför detsamma; äv. om spelet med denna leksak. Spela jojo. Pfeiffer (1837). Norman GossLek. 155 (1878). Nordenfelt Jo-Jo 9 (1932). Yo-yo-boken 14 (1932).
Anm. I ä. tid kallades (spelet med) ifrågavarande leksak joujou de Normandie, eg.: ”leksak från Normandiet”. Kellgren 2: 171 (1790). Liten lefver än 150 (1843).
Ssgr: JOJO-SNÖRE. —
-SPEL. —
-SPELARE. —
-TRICK. —
-TRISSA, r. l. f.

 

Spalt J 104 band 13, 1934

Webbansvarig