Publicerad 1934   Lämna synpunkter
JORLA, v. -ade.
Ordformer
(jorla 1639c. 1730. iårla 1649)
Etymologi
[sv. dial. (Finl.) jorla, väsnas, prata, sorla; jfr nor. dial. jurla, blåsa svagt så att vattenytan kommer i rörelse; sannol. ljudhärmande. — Jfr JOLLRA. I fråga om liknande parallellformer med -llr- o. -rl- jfr BHesselman i SoS 1904, s. 97 ff.]
(†)
1) om små barn vid deras tidigaste försök att tala: jollra (se d. o. 1). SNicolai OEhrichson A 4 b (1639).
2) tala oredigt l. otydligt; jfr JOLLRA 2. Wollimhaus Syll. (1649; under balbucinor). Jag dignar ner, Jag vet ei til mig mer, / Jag hisnar och i undran jorlar ler. AndelVijs. 44: 8 (c. 1730).

 

Spalt J 197 band 13, 1934

Webbansvarig