| Publicerad 1934 | Lämna synpunkter |
giva hörbara l. starka uttryck åt stor glädje; äv.: vara fylld av stormande glädje (som gärna vill taga sig hörbara uttryck); äv. med närmare bestämning som angiver varöver man jublar l. varemot jublet riktar sig. O, då sväller mitt bröst af tjusning, då jublar min Ande. Stagnelius (SVS) 3: 69 (1817). Verlden jublade nu den unge Cesar till mötes. Rydberg RomD 57 (1877). Det var en tid då han jublade invärtes öfver hennes underbart fagra anlete. Hedenstierna FruW 143 (1890). Jubla, du ofruktsamma, du som icke har fött barn; brist ut i jubel. Jes. 54: 1 (Bib. 1917). Publiken jublade. SDS 1932, nr 161, s. 6. — jfr OM-, TILL-JUBLA. — särsk.
a) (i sht i vitter stil) med innehållsobj. l. ss. anföringsverb. Min fria själ, / Åt tvånget jubla ett långt farväl! Östergren Dikt. 101 (1871). Åh, så roligt, så roligt! — jublade flickan. Strindberg Hafsb. 217 (1890).
b) (i sht i vitter stil) i oeg. o. bildl. anv. (jfr c). Tigerschiöld Dikt. 1: 66 (1888). Än kunde deras ögon jubla af fröjd, än sutto de dödstysta med återhållen andedrägt. Nodermann Profår. 87 (1902). Ute på flyet jubla storspofvarnas klara hvisseldrillar. Knöppel SvRidd. 44 (1912).
c) i p. pr. ss. adj. (l. adv.): som är full av jubel; strålande glad; äv. bildl. (jfr b). Jublande glad. Det är en gamman, att se detta jublande färgspel! Atterbom Minn. 226 (1817). Det blef fröjd, det blef jublande rop. Runeberg 2: 80 (1848). Det var en jublande högsommarmorgon 1897. Lindqvist Dagsl. 2: 185 (1900). Alla de jublande vårkänslor, som den gamla majfesten utlöste. Nilsson FestdVard. 119 (1925). Castrén Schildt 128 (1927). — jfr FEST-, LYCKO-, SINNES-JUBLANDE.
Spalt J 219 band 13, 1934