Publicerad 1934   Lämna synpunkter
JUDICERA, v. -ade.
Etymologi
[liksom d. judicere, t. judizieren, av lat. judicare, av jus, rätt (se JURIS), o. stammen i dicere, säga (jfr DIKTERA o. TE, visa); jfr JURIS-DIKTION]
(†)
1) om domstol l. domare: fälla dom, döma (se d. o. 1); äv. oeg.: ss. domare l. bedömare fälla omdöme om (ngn); jfr DÖMA 2. Vij (dvs. hertig Johan, vilja) oss udi så måthe ingelunde anthen udåf våre kere bröder eller rigsens rådh och ständer judicere och regere lathe. G1R 29: 815 (1560). Dågh man steltte den saken till den höglåflige Konungzlige håfräten där om att Judisera. EkenäsDomb. 1: 9 (1625). RARP V. 1: 86 (1652).
2) bilda sig (l. uttala) en bestämd mening (om ngt), bedöma (ngt), döma (se d. o. 3); i uttr. judicera ngt l. om l. över ngt. Chesnecopherus Skäl Sss 2 a (1607). Effter den (saken) Hans Furstl. Nåde owitterligh är, så hafwer Hans Furstl. Nåde icke häller därom så fullkommeligen kunnat judicera. RA II. 1: 367 (1614). Såsom Wij nogsamt kunna judicera, det sådana (brand-) redskap fordra stora medel, så (osv.). Stiernman Com. 3: 811 (1670). (General Aschenberg) huilcken alle advantager aff Situationen wiste at judicera. RelBattaille 14/7 1677, s. 4. LandtmFörordn. 49 (1765).

 

Spalt J 228 band 13, 1934

Webbansvarig