| Publicerad 1934 | Lämna synpunkter |
JUDICIÖS jɯ1disiø4s l. jud1-, äv. 01—, adj.; adv. -T.
1) (numera bl. tillf.) som har l. vittnar om god omdömesförmåga l. skarpt förstånd, skarpsinnig. Swedberg Schibb. 281 (1716). 1809 års män, hvilka begagnat sig ganska judiciöst af allmänna missnöjet med Konungens person. Wingård Minn. 3: 187 (1846). SvD(A) 1932, nr 330, s. 11.
2) [jfr motsv. anv. i t. (Kant)] psykol. om metod att inlära l. minnas ngt, om minne o. d.: som tager till hjälp den logiska dispositionen av idéassociationerna. Tuderus Kiesewetter 135 (1806). Herrlin Minnet 319 (1909). Judiciöst .. eller logiskt minne, som stöder densamma (dvs. reproduktionen) på tankesammanhanget. 2NF 18: 611 (1912).
Spalt J 228 band 13, 1934