Publicerad 1934   Lämna synpunkter
JUVELERARE jɯ1vele4rare l. 10302, äv. juv1-, m.||(ig.); best. -en, äv. -n; pl. =; förr äv. JUVELER, m.; best. -en; förr äv. JUVELERER, m.
Ordformer
(juvel- 1679 osv. jouvel- 1671—1808. jovel- 1760. jubel- 1584—1769. joubel- 1735. jubil- 1555—1761. -erare 1614 osv. -erer 1555—1653. -er (-eer) 1623—1795; jfr: Man får där (dvs. bland ”folket” o. i det slarviga vardagsspråket) oftast höra ”Juvelér N.”, icke ”Juvelerare N.” Vinterbl. 1853, s. 234)
Etymologi
[jfr d. juvelér, äv. juvelerer, t. juwelier, ä. t. jubelierer, jubilierer, holl. juwelier, eng. jeweller, fr. joaillier; till JUVEL]
person som slipar, infattar o. till smycken hopsätter juveler (o. äkta pärlor); ofta allmännare, liktydigt med: guldsmed, innehavare av juvelerar- (guldsmeds)-affär. G1R 25: 174 (1555). Vij haffve köpt någre clenodier aff thenne Jören Norenberger jubilerer. Därs. 26: 524 (1556). 1. Diamanteringh medh 7 Diamanter uthi är wärderat af Jubilerare för 60 R(iksdaler). BoupptSthm 12/10 1678. Jag såg hos en Iouveler som het Nisser de aldravakraste arbeten af jouveler. JGOxenstierna Dagb. 49 (1769). Juvelerare och guldsmeder. RTKatal. 1934, 1: 898. — jfr HOV-, ORDENS-JUVELERARE.
Ssgr: A: JUVELERAR- l. JUVELERARE-AFFÄR. särsk. konkret. —
-ARBETE~020, äv. ~200. (juvelerar(e)- 1724 osv. juvelers- 1775) ofta konkret om smycke o. d. BenzelBr. 17 (1724). Berömd är tillverkningen .. av bronsvaror, juvelerarearbeten och instrument (musikaliska och vetenskapliga) i Wien. Rönnholm EkonGeogr. 178 (1907). —
-BOD. (numera knappast br.) juvelerarbutik. Lind (1749). Dalin (1852). —
-BORAX. tekn. av juvelerare använd kristalliserad borax. Ekenberg (o. Landin) 84 (1888). —
-BUTIK. Berndtson (1880). —
-GULD. tekn. ett slags till smycken använd legering (brons). Ekenberg (o. Landin) 94 (1888). —
-KONST. Björkegren 1585 (1786). Byzans’ konstindustri (textilindustri, emalj- och juvelerarkonst t. ex.). Hahr ArkitH 173 (1902). —
-PULVER. (i fackspr.) av juvelerare till polering användt pulver. Balck Idr. Suppl. 124 (1888). —
-RÖDT, n. (i fackspr.) av järnoxid framställt juvelerarpulver. JournManuf. 2: 85 (1826). Därs. 3: 281 (1833). —
-ÄMBETE~020, äv. ~200. (förr) Juvelerareämbetet fanns (i Karlskrona) 1723. Anderson Stadsl. 31 (1912).
B (†): JUVELERS-ARBETE, se A.

 

Spalt J 313 band 13, 1934

Webbansvarig