| Publicerad 1934 | Lämna synpunkter |
JÄMVIKT jäm3~vik2t, r. l. f.; best. -en.
1) det tillstånd vari en våg befinner sig, då de krafter (tyngder) som värka på dess hävstång hålla denna i horisontalt läge; äv. (föga br.) om det förhållande vari de två vågskålarna på en våg i detta fall befinna sig till varandra; jfr JÄMN 3. En wågskål med lika armar, är vti jemnwicht, när lika tyngd är på hwar sida. Swedenborg Reg. 15 (1718). Triewald Förel. 1: 229 (1728, 1735). Sätta tvenne vågskålar i jemnvigt. Dalin (1852).
2) förhållandet att ngt väger lika mycket som ngt annat l. att olika saker hava samma vikt; numera bl. (se dock b) mek. i utvidgad anv., om det förhållande vari olika på en kropp värkande krafter stå till varandra, om de upphäva varandras värkningar inbördes; förr äv.: riktigt l. passande förhållande till ngt i avseende å vikten; jfr JÄMN 3 b α, 4, 8. Stångskråå modereras .. efter jämn wichten mot kuhlan. Grundell AnlArtill. 1: 34 (c. 1695). Frese Pass. 21 (1728; i bild). Jemnvigt kallas, när flera kroppar eller krafter verka på hvarandra, eller på någon annan kropp så, at där af ingen rörelse upkommer. Duræus Naturk. 25 (1759). Om krafter, af hvilka den ena fullkomligt hindrar den andra i rörelsen, säger man: de stå i jämnvigt. JernkA 1829, Bih. s. 7. Moll Fys. 1: 3 (1897). — särsk. bildl.
a) (†) förhållandet att uppväga ngt l. att i värde l. makt l. styrka l. rättigheter o. d. stå på samma nivå som ngn annan l. ngt annat; likvärdighet, jämbördighet; motvikt. Runius Dud. 2: 154 (1713). Sverige kan omöjeligen bära sig längre utan .. fullkomlig jämn-vikt mot sine grannar! Dalin Arg. 1: 195 (1733, 1754). Nyttigare voro K. Johans författningar .. om Svenska myntets jämnvikt i växelen mot det främmande. Dens. Hist. III. 2: 10 (1762). Atterbom Minn. 460 (1818). I umgänget sätter jag mig snart i jemvigt med hvem som helst. Tegnér (WB) 5: 498 (1825).
b) (fullt br.) förhållande(t) att väga jämnt l. att uppväga varandra, väl l. riktigt avvägt förhållande mellan olika föremål l. krafter l. tendenser l. värden o. d. i avs. på deras mängd l. omfattning l. styrka o. d.; ofta i fråga om förhållandet mellan olika stater l. partier l. samhällsklasser o. d. i avs. på deras maktställning. Menniskians helsa består ju uthi jämnwigten af the faste och flytande delar. Lindestolpe SuurbrFr. 42 (1718). I sig sjelf vill den (dvs. den närvarande tiden) ingenting annat, än återställa den förlorade jemnvigten mellan religion och förnuft. Tegnér (WB) 3: 159 (1817). (Kejsar Josef I:s död) väckte hos de allierade fruktan att se Europeiska jemvigten störd genom Spanska och Österrikiska kronornas förening. Ekelund NAllmH II. 1: 27 (1838). Colberts kloka och kraftiga åtgärder bragte snart statens inkomster och utgifter i jämvigt. Pallin NTidH 95 (1878). Hur skapades jämvikt mellan tillgång och efterfrågan, .. om ej priset fick fullgöra denna funktion? Heckscher EoH 18 (1922).
3) det tillstånd vari en kropp befinner sig, då den icke rubbas ur ett visst viloläge l. faller l. vacklar; särsk. mek. tillstånd vari en kropp befinner sig, då varje partikel i densamma saknar acceleration; jfr JÄMN 3 b β, 5. Stabil, labil jämvikt, (mek.) jämvikt vid vilken en kropp efter en ringa rubbning i sitt viloläge söker återvända till resp. av sig själv ytterligare avlägsnar sig från detta. Bringa, hålla ngt i jämvikt. Behålla, förlora, återställa jämvikten. Bringa ngt ur jämvikt(en). Swedenborg RebNat. 3: 320 (1718). Kroppen behåller jemvigten i sina ställningar, utan matematisk beräkning. Leopold 4: 48 (c. 1820). Kamrern förlorade jämvikten och föll. Hallström Händ. 84 (1927). — särsk.
a) hippol. i utvidgad anv., om det förhållande att en häst (på stället l. under rörelse) har kroppstyngden på ett ändamålsenligt sätt fördelad på fram- o. bakben o. hans dressyr därjämte är sådan att han lätt kan såväl balansera sig själv som lyda ryttarens hjälper. RidI 1897, s. 36. Därs. 1930, s. 64.
b) bildl., om det förhållande att ngns känslo- o. viljeliv icke förryckes av ngn idé l. affekt l. passion; särsk.: sinneslugn, sinnesro, fattning; jfr JÄMN 8 d. Den inre jämnvigten. Lyceum 2: 197 (1811). När man en gång förlorat jemvigten i sitt väsende så får man länge söka den förgäfves på flera särskilta puncter. Tegnér (WB) 5: 585 (1826). Den prisvärda måtta, som är frukt af sinnets renhet och jemvigt. Rydqvist i 2SAH 25: 25 (1849). När han (dvs. V. Rydberg) sedan blef den beundrade skalden, var det ingen småsak att kunna behålla jämvikten. Rudin i 3SAH 11: 108 (1896). Han har alldeles tappat jämvikten. Siwertz Sel. 2: 68 (1920). — jfr SINNES-, SJÄLS-JÄMVIKT.
-FÖRHÅLLANDE, n. särsk. bildl., till 2 b: förhållande av jämvikt; slag av jämvikt som råder mellan olika personer l. makter l. tendenser o. d. Brinkman i 2SAH 13: 97 (1828). Det gamla labila jämnviktsförhållandet mellan varandra ängsligt bevakande rivaler. SvD(A) 1919, nr 128 A, s. 3. —
(1, 3) -LINJE. (i fackspr., mindre br.) jämviktsläge (hos en vågstång l. ett pändlande föremål); äv. bildl. Triewald Förel. 1: 227 (1728, 1735). Om pendeln svängt för långt på ena sidan jämnviktslinien, inträder en lika öfverdrifven svängning åt den andra. Rydberg KultFörel. 3: 190 (1886; i bild). Nyblom i 3SAH 8: 260 (1893; bildl.). —
(1, 3) -LÄGE. läge som ngt intager, då det befinner sig i jämvikt. Labilt, stabilt jämviktsläge. Edlund ÅrsbVetA 1849, s. 1. Flodström Naturförh. 112 (1918). särsk. bildl., med anslutning till JÄMVIKT 2 b, 3 b. Forssell i 3SAH 10: 4 (1895). Några år, under vilka världspolitikens jämviktsläge var ytterligt labilt. Essén Eur. 199 (1926). Över huvud taget företer hans (dvs. Pompejus’) väsen ett lyckligt jämviktsläge. Grimberg VärldH 4: 158 (1930). —
(3 b) -LÖS. (i vitter stil) som saknar (sinnets) jämvikt, obalanserad. Den föreställning man eger om Gustaf Vasas ingalunda obegåfvade, men jämnviktslöse och regeringssvage ”älsklingsson”. SD(L) 1905, nr 112, s. 2. En jämviktslös och bortskämd väninna. SvD(A) 1922, nr 332, s. 6. —
(3) -ORGAN. i sht anat. o. fysiol. organ för förmågan att automatiskt hålla jämvikten; jfr -SINNE. VetAÅrsb. 1906, s. 163. Vestibularapparatens (i örat) .. funktion som jämviktsorgan. 2NF 34: 172 (1922). —
(2 b) -POLITIK. (i sht i fråga om ä. förh.) politik som går ut på bibehållande l. åstadkommande av jämvikt mellan olika makter; jfr -SYSTEM. Den europeiska jämvigtspolitiken, som hejdat Karl X under hans segertåg. Schybergson FinlH 1: 502 (1887). 2NF 32: 1028 (1921). —
(3) -RUBBNING. i sht fysiol. rubbning i förmågan att hålla jämvikten. Auerbach (1909). Jämviktsrubbningar göra sig särskilt gällande i den upprätta ställningen. Bergmark Nervsj. 42 (1931). —
(3) -SINNE. i sht fysiol. benämning på förmågan att automatiskt hålla jämvikten; jfr -ORGAN. Schéele Själsl. 149 (1895). Det s. k. jämviktssinnet i vestibularapparaten (i örat). SvD(A) 1921, nr 326 A, s. 11. —
(2 b) -SYSTEM. (i sht i fråga om ä. förh.) jfr -POLITIK. SvLitTidn. 1819, sp. 706. NordT 1926, s. 410.
Spalt J 394 band 13, 1934