| Publicerad 1935 | Lämna synpunkter |
KAL ka4l, adj. -are. adv. -T.
1) om människa (l. djur) l. kroppsdel hos människa (l. djur): som saknar hår; numera nästan bl. i fråga om huvudet (hjässan): skallig, flintskallig. Han är alldeles kal (uppe i hjässan). Serenius C 2 b (1734). Arme gamle, från hvars kala hjessa / kronan faller denna natt ännu. Tegnér (WB) 2: 50 (1810). Kal svans med tofs. Wetterstedt Mut. 52 (1832; i fråga om hund). Titta bort från det att jag är kal. Fröding Stänk 28 (1896). — särsk. i utvidgad anv.
a) bot. om växt l. växtdel: hårlös. De kala arterne (av Mentha) äro starkare välluktande än de håriga. Wikström ÅrsbVetA 1834, s. 77. (Ekenberg o.) Landin 866 (1894).
b) [jfr motsv. anv. i t.] (†) om tyg: blanksliten, luggsliten. Lind (1749). Schultze Ordb. 2124 (c. 1755).
2) om träd l. skog: som saknar löv, bladlös; avlövad; icke utsprucken; äv. om stam hos växt: som saknar blad, grenar o. d. Marklin Illiger 360 (1818). Björkskogen står kal och liksom envisas att ej vilja slå ut. Lagerlöf Herrg. 161 (1899). — särsk. (i vitter stil) i överförd anv., om hösten: som utmärker sig gm avlövade träd, saknad av vegetation o. d. Så låg tystnad öfver ödenejden, / Som ett månsken öfver kala hösten. Runeberg 2: 24 (1835); jfr 4 a.
3) [jfr motsv. anv. i holl. o. t.] sjöt. om mast o. d., äv. om skepp: som är utan rigg, origgad; avtacklad. Kal eller aftaklat skepp. Röding 1: 767 (1794). NF 8: 108 (1884). BonnierKL 6: 461 (1925).
a) som icke är bevuxen med (högre) träd (l. buskar); trädlös, skoglös; äv.: som icke har ngn vegetation; äv.: som icke är täckt med mylla; naken, bar. Kala klippor. Idel kala backar, klädde med Ljung. Linné Sk. 372 (1751). (Öland) utgöres af en kalkstensklippa, hvars öfre del är kal, ofruktbar och nästan öde. LbFolksk. 161 (1890). Andra hade fått bära ihop myllan säck för säck och breda ut den på kala berget. Lagerlöf Troll 2: 76 (1921).
b) (†) om landområde: (som gm härjning gjorts) öde; avbränd. HSH 38: 94 (1590). Kalle Adels Fanan .. in i befästningen till edher, och göre alt kalt och blott emellan Grendtzen och Wijborgh. SUFinlH 1: 347 (1602). (Om vi icke få fred) moste vij göra altt landet der oppe kaltt, att ingen fiende kan föllje effter. RP 6: 100 (1636). Därs. 7: 551 (1639).
5) (†) om havsytan: som icke avbrytes gm ngt; öppen. Tvänne månaders kala haf. Linné (1758) hos Loefling Resa Föret. 6.
6) (numera föga br. utom i a o. b) allmännare: som saknar (skyddande) betäckning l. prydnader o. d., naken. De kala käftarna (hos dödskallen). Atterbom Lyr. 3: 88 (1814). De kala larfverna (av tallstekeln) äro .. för svinen begärliga, hvaremot dessa ej taga tillgodo de hårda och pergamentartade kokongerna. Björkman Skogssk. 291 (1868). — särsk.
a) (fullt br.) om husvägg, mur o. d.: som är utan betäckning l. prydnader o. d. Dessa väggar utgöras af kala bräder utan målning eller tapetsering. Wachtmeister Ind. 1: 17 (1894). Oputsade och kala reste sig de röda tegelmurarne. Hahr ArkitH 140 (1902).
b) (fullt br.) om rum: som (mer l. mindre) saknar inredning, möbler o. d., tom; som gm sin torftiga inredning o. d. gör ett ogästvänligt intryck, ogästvänlig. Här ser det rasande kalt ut. Intet skrifbord, ingen pulpet, ingen taskbok, intet papper. Altén Landförv. 91 (1795). Vi anse det .. mindre välbetänkt, att de allmänna läroverkens vestibuler, korridorer och .. lektionsrum kunna få vara .. till sin inredning de kalaste och tommaste lokaler i landet. PedT 1901, s. 52. jfr (†): Icke acktandes att man derass kala kojor och toma huus förbränna skulle. KKD 12: 288 (c. 1705); jfr 7.
c) (†) bildl., om ngt abstrakt.
α) ohöljd, uppenbar. (Jag väntade icke) i mitt Fädernesland den kala skamlöshet, som vågade säga till en sådan man: ”ni borde icke skrifva.” Thorild 3: 125 (1791). De osedigas öppna och kala fräckhet öfvergår all beskrifning. Geijer I. 8: 407 (1810).
β) som utgör ngt l. ses blott i och för sig, blott o. bar, ”själva den (det)” osv.; ”naken”. (Crusenstolpe) ger oss ej de kala handlingarne, utan äfven .. de inre motiverna till dem. ÖgCorr. 1840, nr 57, s. 3. Ej rätt, men skick: en ordning högre, ädlare, / Än blott det kala rätta. Runeberg 5: 162 (1863).
7) (†) blottad (på ngt); fattig (på ngt); tom; som saknar resurser. I Nogordhen och allestedes där om kringh ähr så kåltt icke allenest på spannemåll (osv.) .. uthan och på höö, att därgenom bodhe hester och folkett måste försmächta. OxBr. 5: 91 (1616). Kal pung. Schultze Ordb. 2124 (c. 1755). (Stenbock fann Halmstad) vara en kaal ort och i ganska slätt försvarsstånd. Loenbom Stenbock 2: 199 (1758). — särsk. om person: utblottad, fattig; barskrapad; ”renrakad”; jfr BAR, adj. 2. Kund’ jag sådan gåfwa gie, / Ingen kalla’ mig se’n kahler. IHolmström (c. 1700) i 2Saml. 2: 104. Jag (kan) aldrig tro, att hennes föräldrar släppt henne så kal och tunnklädd ifrån sig, att hon icke kunde stå sig med kläder första året. ANorrelius (c. 1728) hos Schück FUpsala 145.
8) (†) om ngt abstrakt: fattig på innehåll, tom, innehållslös; torftig, karg; ofruktbar; äv. om ursäkt, infall o. d.: matt, fadd. Hwadh är fåfängare, kahlare och aff mindre wärde än sådant (som att lägga vikt vid huru länge det andra tämplet i Jerusalem ägde bestånd). Sylvius Mornay 552 (1674). Den ursäckten var .. kahl och neslig nog, at .. (de holländska ombuden) underskrifvit något som var emot deras mening. Nordberg C12 1: 492 (1740). (Sv.) Kala infall. (fr.) Des saillies fades. Nordforss (1805). Vid uppvaknandet väntade honom (dvs. A. Törneros) ingen huslig vederqvickelse i det kala, ensliga studentlifvet. BL 18: 27 (1850). Vådorna af en kal, ytligt med naturskildringarna förknippad nyttighetslära. Wirsén i 2SAH 61: 176 (1884).
-BÄRG. (i sht i fackspr.) (alldeles) kalt bärg. (En) tall, hvars nakna rotarmar hakat sig fast på kalbärget. Samzelius Fänr. 99 (1899). Sernander SthmNat. 155 (1926). —
-FJÄLL. (i sht i fackspr.) om det kala fjället ovan trädgränsen; äv. mera begränsat, om det busk- o. trädlösa fjället ovan videregionen. Hemberg ObanStig. 184 (1896). Ovanför björkskogen vidtager kalfjället med sin busk-, ört-, moss- och lavvegetation. TurÅ 1929, s. 184. —
-HUGGA, -ning. skogsv. hugga ned träden (o. buskarna) på (visst område) o. därigm göra detta kalt, kalavvärka. Muhlbetning å de kalhuggne platsarne. JernkA 1851, s. 224. Afverkningen vid trakthuggning sker antingen medelst kalhuggning eller genom huggning med qvarlemnande af fröträd. Björkman Skogssk. 10 (1868). Geete o. Grinndal 121 (1923). —
-HYGGE. skogsv.
-LÄGGA, -ning. skogsv. göra (mark) kal. Skogvakt. 1893, s. 151. Att eld i form av ljungbrand bidragit till att hålla skogsåterväxten borta från de en gång kallagda markerna, är .. obestridligt. LAHT 1928, s. 295. —
-MARK. i sht skogsv. sammanhängande område av kal mark, särsk. med tanke på att den icke bär skog (utan på sin höjd spridda buskar o. enstaka träd). JernkA 1851, s. 225. Skogskultivering av kalmarkerna. SvD(A) 1929, nr 313, s. 13. —
-SKÄR, n. (i sht i fackspr.) kalt skär utan skogsvegetation (med på sin höjd ngt enstaka träd på skyddat ställe). Samzelius Fänr. 75 (1899). Skärgårdshavet uppdelas av den maritima björkskogsgränsen i tvenne regioner: björkskogsskären och kalskären. Sernander SthmNat. 193 (1926). —
-SLITEN, p. adj.
1) (mera tillf.) till 1, om djurpäls l. därav förfärdigat plagg (l. visst parti därav): sliten så att håren gått av; äv. (skämtsamt) om hjässa. Ordföranden .. torkade med näsduken svetten från sin kalslitna hjässa. Lindberg FinNov. 1: 102 (1894). Kalslitna fläckar på en päls. Östergren (1929).
2) (†) till 1 b, om tyg o. d.: trådsliten, luggsliten. 1 g(ammal)t hvitt kalslitit hufvuddynevahr. BoupptToftnäs 1768. —
(2) -STAMMIG. som har kal(a), grenlös(a) stam- (mar). En kalstammig tallskog. TurÅ 1910, s. 249. Höga kalstammiga furor. Johansson RödaHuv. 1: 55 (1917). —
(3) -TOPP. sjöt. den ovanför riggen befintliga, kala delen av en mast; i sht om toppen ovanför påkrängningen på en mast utan stång. NF (1884). Smith NautOrdb. (1916). Holmström Däck 121 (1927). —
(1) -UNGE. (föga br.) zool. fågelunge som kommer naken ur ägget; i pl. ss. namn på den ena av de huvudavdelningar vari K. J. Sundevall indelade fåglarna o. vilken omfattade de fåglar vilkas ungar komma nakna ur ägget; motsatt: dunungar. Sundevall Fogelkl. XXI (1872). NF (1884). TLandtm. 1900, s. 874. —
-YTA. skogsv. yta bestående av kalmark; kalhuggen markyta. SkogsvT 1904, s. 78. LAHT 1928, s. 291. —
(2) -ÄTA, -ning. om insektslarver, dels: fullständigt förtära vegetationen på (ett område o. d.), dels skogsv. o. trädg. fullständigt göra (träd) kalt (gm att ödelägga dess löv l. barr l. knoppar). (De unga ”lindorna” bliva) nästan oberörda, under det att de gamla fullständigt kalätas (av gräsmasken). LAHT 1884, s. 322. Träden (voro) alldeles kalätna (av nunnan). SD(L) 1899, nr 380, s. 1. 2NF 28: 350 (1918).
KALNA, se d. o.
Spalt K 79 band 13, 1935