| Publicerad 1935 | Lämna synpunkter |
KALAMITET kal1amite4t l. kalam1-, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
1) (†) tillstånd av allmän olycka, elände; allmän nöd, landsplåga. Gustaf II Adolf 612 (1616). Att staden skulle råka uthi en sådan calamitet. RP 2: 77 (1631). Till de mest förödande kalamiteter, hvaraf ett folk kan hemsökas, hörer utan tvifvel kriget. (Agardh o.) Ljungberg III. 3: 102 (1859). Bolin Statsl. 1: 48 (1868). 2NF (1910).
2) olycklig händelse, olyckshändelse, olycka; vanl. med starkt försvagad bet.: olycklig omständighet, missöde. JernkA 1896, s. 69. Dessa häftiga ökningar i utgifterna, och de kalamiteter, som af lätt insedda skäl däraf kunna uppstå för en järnvägsförvaltning. AtlFinl. 28: 15 (1899). Kalamiteter, som störande ingripa i fåglarnes fortplantningsbestyr. FoFl. 1910, s. 283. Beträffande kalamiteten med de överfyllda båtarna, måste man nog taga i betraktande, att trafiken kan trasslas till en dag mitt i högsäsongen. SDS 1929, nr 219, s. 3.
Spalt K 85 band 13, 1935