Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KALKANT kalkan4t, m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet calcant)
Etymologi
[liksom ä. dan. o. t. kalkant av it. calcante, orgeltrampare, eg. p. pr. av calcare, trampa (se KALKERA)]
(numera knappast br.) orgeltrampare. VgFmT I. 4—5: 90 (1637). Om bälgorna äro för tunga att trampa för kalkanten, så lida först bälgorna sjelfva härutaf. Drake Töpfer 292 (1850). Höijer 70 (1864). Orgeltramparen (”kalkanten”) ersättes numera i större orglar av motor. 3NF 15: 340 (1931).
Ssgr: KALKANT-KLAV. [jfr t. kalkantenklavis] (numera knappast br.) hävstång gm vars nedtrampande orgelbälgen öppnas. Hülphers Mus. 303 (1773). Höijer 70 (1864). NF 8: 68 (1884). —
-KLOCKA. [jfr t. kalkantenglocke] (†) på orgel: ringanordning medelst vilken orgeltramparen efter en spelpaus underrättas om att han åter skall börja trampa. Hülphers Mus. 215 (1773). VDAkt. 1779, nr 329.

 

Spalt K 127 band 13, 1935

Webbansvarig