Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KALLUS kal4us, r. (l. m.); best. (föga br.) -en; i best. anv. vanl. utan slutart.
Ordformer
(förr skrivet call-)
Etymologi
[jfr t. kallus, eng. callus; av lat. callus, förhårdnad, valk, knöl o. d.; jfr KALLOSITET, KALLÖS]
1) (†) i allm.: förhårdnad, hård massa (som betäcker l. fyller ngt). Rämnor eller sprickor i hälleberget, som sedan blifvit upfylte med en stenaktig materia, hvilken härdat sig, och blifvit som en callus. Kalm VgBah. 53 (1746).
2) (†) med. hudvalk; jfr KALLOSITET. Collin Ordl. (1847). Svalin Ordl. (1847).
3) med. benämning på den i början mjuka, sedan hårdnande broskbildning som vid läkningen av ett benbrott bildas i o. omkring brottstället. Berzelius ÅrsbVetA 1829, s. 264. Wretlind Läk. 2: 87 (1894). LbKir. 3: 651 (1922).
4) bot. o. (i bet. a) trädg.
a) vävnad som nybildas i sårytan av en växtdel, särsk. rot l. stam, sårvävnad. TTrädgOdl. 1841, s. 86. Abelin TrInomh. 44 (1904). 3NF (1929).
b) beläggning på silrörens silskivor vilken bildas, då silrören upphöra att fungera. BotN 1881, s. 121. 3NF (1929).
Ssgr: KALLUS-BILDNING. äv. konkret; särsk.
1) med. till 3. Lovén Benväfn. 10 (1863). LbKir. 2: 187 (1922).
2) bot. o. trädg. till 4 a. BotN 1918, s. 121. LAHT 1928, s. 55.
-PLATTA, r. l. f. bot. = KALLUS 4 b. BonnierKL 6: 446 (1925).

 

Spalt K 184 band 13, 1935

Webbansvarig