| Publicerad 1935 | Lämna synpunkter |
KALMERA kalme4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
(i sht vard. i vissa kretsar; jfr dock slutet) lugna (ngn l. ngns oro l. otålighet o. d.), dämpa (ngns iver); ofta refl.: lugna sig, sansa sig; stundom abs.: värka lugnande l. dämpande. (I varma klimat) minskar (opium) blodets rörelse och kalmerar. (Bladh o.) Hornstedt 141 (1784). Bremer Pres. 85 (1834; refl.). Bergfalk .. (hade) sagt, att han genast ämnade nedlägga sin befattning … Thomander hade då sökt kalmera honom. Liljecrona RiksdKul. 442 (1841). Kalmera dig, mitt barn, sade Daniel faderligt. Oterdahl Skolfl. 81 (1924). Kalmera sin otålighet. SvD(A) 1931, nr 329, s. 10. — särsk. [jfr t. kalmierendes mittel] med. i uttr. kalmerande medel, lugnande l. rogivande medel. TLäk. 1832, s. 17.
Spalt K 187 band 13, 1935