| Publicerad 1935 | Lämna synpunkter |
KALNA ka3lna2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE.
(i sht i vitter stil) bliva kal.
1) motsv. KAL, adj. 1; om huvud, hjässa l. om person: bli (flint)skallig; ofta i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet. Lundegård Prins. 142 (1889). Den i förtid kalnade hjässan. Heidenstam Karol. 1: 208 (1897). Agrell Tolstoj Kar. 2: 263 (1926).
2) motsv. KAL, adj. 2; om träd l. skog o. d.: mista löven, avlövas. När på senhösten de vilda plommonträden kalnat. 1LundagKron. 305 (1918). Den kalnande parkens violetta buskar. Riwkin o. Brick 14SovjBer. 152 (1929).
3) (tillf.) motsv. KAL, adj. 4; om mark o. d.: mista sin vegetation, bliva naken l. bar. Der skimra fram igenom dödens dimma / Majgröna ängder, hvilka aldrig kalna! Tigerschiöld Dikt. 1: 29 (1888).
Spalt K 191 band 13, 1935