Publicerad 1935 | Lämna synpunkter |
KALVARIUM kalva4rium l. 0302, n.; best. -variet; pl. -varier; förr äv. KALVARIA, r. l. f.
1) (i fackspr., mindre br.) huvudskalle, huvudskål. Pfeiffer (1837). Skelettet från St. Drottensgatan (i Visby) bestod av kalvarium d. v. s. ett kranium utan kvarsittande ansiktsdel. Fornv. 1925, s. 266.
2) elliptiskt för: kalvariebärg.
b) = KALVARIE-BÄRG 2. Strindberg Dam. 83 (1898; i pl.). Mont-Valerien med dess kalvarium. Norrman France DrGåsf. 226 (1928). Östergren (1929).
1) namn på Golgata l. huvudskalleplatsen (se d. o. 1) i det forntida Jerusalem, där dödsdomar brukade värkställas; numera bl. i sg. best. På Calvarie Bergh, ther Christus bleff korsfäst. Schroderus Os. 1: 721 (1635; möjl. två ord). SvUppslB (1933).
2) sedan 1400- o. 1500-talet i vissa katolska länder relativt vanlig efterbildning av Golgata, bestående av en naturlig l. konstgjord höjd med en därpå uppställd, i realistisk friskulptur utförd korsfästelsegrupp (jämte en dit ledande, med stationer gm inskrifter o. bildvärk utmärkt väg). ConvLex. 5: 266 (1831). Ett kalvarieberg har funnits ung. där nu Katarina kyrka i Stockholm ligger, trol. i förbindelse med det Helga kors kapell, som låg på platsen. 3NF (1929). jfr: En kulle (ytterst på Södermalm), som de kallade Calvarieberg, och der ett kors af sten, som var upprest 1096, ännu stod qvar. Ogier Dagb. 43 (1828). —
(2 a) -VANDRING. särsk. (i vitter stil) bildl., om en mycket svår o. tung vandring, ”via dolorosa”. Strindberg Utop. 238 (1885). Förvissad om att ha nått min kalvarievandrings höjdpunkt, kände jag … Koch Estaunié AllMännV 115 (1925).
Spalt K 216 band 13, 1935