| Publicerad 1935 | Lämna synpunkter |
KANA ka3na2, sbst.3, r. l. f.; best. (i konkret anv.) -an; pl. (i konkret anv.) -or.
1) i uttr. slå l. åka kana, taga sats o. stående på fötterna åka framåt på hal is; äv. oeg.: glida fram på ngt halt; äv.: halka; äv. i konkretare anv., om var särskild åkning framåt på is resp. glidning på ngt halt; i denna anv. äv. i uttr. göra en kana. VDAkt. 1678, nr 284. Golfvet var så halt, at några slogo kana. Livin Kyrk. 120 (1781). Ludde slog en liten kana för att tilldraga sig uppmärksamhet. Benedictsson Ber. 191 (1888). Jag åker kana i blod och inälfvor. Engström Häckl. 67 (1913). En av oss gör en kana bortåt isen. Larsson Hemmab. 17 (1916). Hon åkte kana på isen. Frölich Lewis Babb. 394 (1923). — särsk. oeg., i fråga om fågels glidflykt. En stolt tjädertupp åker kana i luften öfver kärrsträckningen. Knöppel SvRidd. 161 (1912).
2) konkret: lång o. smal isbana på vilken man kan slå kana. Schultze Ordb. 2148 (c. 1755). Långsefter ena kanten af en af granngatorna hade pojkar .. filat upp en .. lång, rak och skinande blank kana. Gellerstedt Gläntor 96 (1909). Lagerkvist Gäst 96 (1925).
Spalt K 323 band 13, 1935