| Publicerad 1935 | Lämna synpunkter |
KANEL kane4l, r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. (i bet.: olika slag av kanel samt i 1 a, b) -er.
1) den ss. krydda o. drog m. m. använda (inre) barken av vissa träd tillhörande familjen Lauraceæ, i sht av vissa arter av släktet Cinnamomum Blume; ngn gg äv. oeg. om resp. träd (se b). Äkta l. ceylonsk kanel, barken av Cinnamomum zeylanicum Breyn., ceylonkanel. Kinesisk l. vanlig kanel, barken av Cinnamomum cassia Bl. Svart kanel, barken av Dicypellium caryophyllatum Nees, nejlikkanel. Hel, stött, malen kanel. G1R 11: 77 (1536). Iagh haffuer bestenckt min sängakamar med Mirram, Aloes, Caneel. Ordspr. 7: 17 (Bib. 1541). Reedh så Soppan aff medh Smör, Muskateblommor, Sucker, litet Ingefära och Caneel. Kockeb. B 4 a (1650). Jönsson Gagnv. 234 (1910). Risgröt kokt i mjölk .. med kanel eller sirap i vackra slingor. Keyland Allmogekost 1: 199 (1919). jfr CEYLON-, MODER-, SOCKER-KANEL m. fl. — särsk.
2) (†) elliptiskt för KANEL-BRÄNNVIN. Huile de Venus, Kummil och Kanel / Blifve, Broder Wetz, din del. Bellman (BellmS) 1: 35 (1790).
3) (i fackspr.) i uttr. vit kanel, den inre barken av det till familjen Canellaceæ hörande trädet Canella alba Murr. Mennander ÅmVetA 1755, s. 14. Fries SystBot. 125 (1891). Jönsson Gagnv. 234 (1910).
-BALSAM. (†) blandning av muskotbalsam o. kanelolja. Chesnecopherus RegIter E 1 a (1613). ApotT 1698, s. 9. Därs. 1739, s. 10. —
-BARK. (kanel- 1548 osv. kanele- 1526—1652) [fsv. kanela barker, kanelbarker]
1) bark av kanelträd; kanel (med särsk. tanke på att den utgöres av stammens barklager). Upp. 18: 13 (NT 1526; Bib. 1541: kaneel). VaruhusR 1541. Kanelbark brukat, borttager Snuffwa och Hosta. Månsson Ört. 11 (1628). Jönsson Gagnv. 232 (1910).
2) (†) om ytterhuden på ben hos människa. I mörkret kom .. (gumman) at snafva mot en pall och skrubbade all kanelbarken af skenbenet. Sahlstedt SagTupp. 7 (1758). Porthan BrefCalonius 13 (1793). Meurman (1846). —
-BLOMMA, r. l. f.
1) blomma på kanelträd; särsk. oeg., i sht i pl., om de icke utvuxna fruktämnena i sht av Cinnamomum Cassia Blume, vilka användas ss. krydda. Synnerberg (1815). AHB 54: 10 (1871). Klint (1906).
-BRUN, adj. (kanel- 1742 osv. kanele- 1589) som har samma (ljus)bruna färg med dragning i gult som kanel. SkrGbgJub. 6: 122 (1589). Kanelbrun rock. Sturzen-Becker 6: 79 (1868). (Den syriske barberarens) kanelbruna axel. Heidenstam Vallf. 116 (1888). Sahlin SkånFärg. 154 (1928). särsk. i n. sg. i substantivisk anv., om detta slags färg (i sht förr särsk. förekommande på ylletyg). Westring SvLafv. 1: 46 (1805; om färgnyans). NF 2: 1195 (1878; om färgämne). —
-BRÄNNVIN. (kanel- 1672 osv. kanele- 1590) (förr) med kanel kryddat brännvin; jfr KANEL 2. VinkällRSthm 1590. Lundin o. Strindberg GSthm 430 (1881). —
-BRÖD. namn på olika slags med kanel kryddade l. beströdda bakvärk. Sjöberg Singstock 296 (1832). Hagdahl Kok. 931 (1879). Äkta kanelbröd (kanelbiskvier). Högstedt KokB 562 (1920). —
-FÄRG. kanelens färg; kanelbrun färg. Lindestolpe Färg. 11 (1720). Den .. bruna, vanligen ljusbruna, kanelfärgen. Elfving Kulturv. 184 (1895). —
-KAKA. i sht i pl., om ett slags med kanel kryddade l. beströdda småkakor. Langlet Husm. 551 (1892). —
-KASSIA. (i fackspr.) kanel som utgöres av den från mellan- o. ytterbarken mer l. mindre fullständigt befriade innerbarken av Cinnamomum Cassia Bl., vanlig kanel, kinesisk kanel. Berlin Farm. 1: 233 (1849). Rosendahl Farm. 110 (1897). —
-KNOPP. särsk. i kollektiv anv., om outslagna, torkade, i sht förr ss. krydda l. vid parfymtillvärkning använda blomknoppar av kanelträd. (På västindiska kompaniets auktion kommer att säljas) Canel-knopp, Indigo, Romm (osv.). DA 1793, nr 229, s. 2. Kjellin (1927). —
-KONFEKT. (förr) konfekt kryddad med kanel. 2VittAH 8: 113 (i handl. fr. 1546). TullbSthm 17/7 1581. —
-KRANS. i sht i pl., om ett slags med kanel kryddade l. beströdda, kransformiga småkakor. Hagdahl Kok. 977 (1879). HemKokb. 324 (1903). —
-NEJLIKA. (i fackspr.) svart kanel, nejlikkanel. (Ekenberg o.) Landin 499 (1892). —
-OLJA, r. l. f. (i fackspr.) välluktande, eterisk olja som erhålles gm destillation av kanel. Berchelt PestOrs. C 7 a (1589; i läkemedelsrecept). Kjellin (1927). —
-OLJ(E)-SOCKER. farm. pulveriserat socker med tillsats av oljan av ceylonkanel. PH 11: 281 (1777). Nyblæus Pharm. 101 (1846). 2NF 13: 765 (1910). —
-PÄRON. [jfr t. zimtbirne] benämning på ett slags små, gulfärgade päron med kryddliknande smak. Augusti-Päron äro åtskillige slag, hvaraf Trägårdzmästarne berömma särdeles sina Canel-Päron. Rosensten Skog. 50 (1737). Berlin Lsb. 180 (1852). Eneroth Pom. 1: 78 (1877). —
-ROS. [jfr t. zimtrose] bot. (blomma av) busken Rosa cinnamomea Lin., smörnypon, vars bark har en kanelbrun färg o. vars blommor kunna ha en svag kanellukt. Linné HortUps. I 2 b (1748). Svensson Kulturv. 334 (1893). —
-RÖD. som har en rödbrun färgnyans påminnande om kanelens färg. Thomson Insect. 199 (1862). Rosenius Himmelstr. 151 (1900, 1903). Sjöstedt Storv. 499 (1910). —
-SIRAP. (i sht förr) farm. med ceylonkanel beredd sirap. ApotT 1698, s. 84. Rosenstein BarnSjukd. 245 (1771). Langlet Husm. 381 (1884). —
-SKOG. (kanel- 1780 osv. kanele- 1705) skog l. plantering av kanelträd. Spegel ÖPar. 29 (1705). Vilda och planterade Canel-skogar. VetAH 1780, s. 56. Lundgren MålAnt. 2: 240 (1872). —
-SPRIT, förr äv. -SPIRITUS. (förr) i sht farm. sprit l. brännvin vari kanelolja blivit upplöst; äv.: kanelbrännvin. ApotT 1698, s. 79. Berzelius Kemi 4: 411 (1827). Leufvenmark Vin. 1: 84 (1869). —
-STEN. miner. gulröd till hyacintröd granat (vars färg ansetts påminna om kanelens). VetAH 1784, s. 76. 3NF 8: 930 (1928). —
-STÅNG.
1) om längre, cylindriskt stycke kanel. Björnståhl Resa 4: 304 (1782). Stiernstedt Marsk. 36 (1933).
2) liten, i form av en stång bakad kaka, kryddad l. beströdd med kanel; i sht i pl. AHB 92: 78 (1876). Högstedt KokB 563 (1920). —
-SYRA, r. l. f. kem. omättad cyklisk syra som erhålles gm oxidation av kanelaldehyd. Berzelius ÅrsbVetA 1835, s. 308. 3NF (1929). —
-SÅS. (i sht förr) med kanel kryddad sås (använd i sht till ostkaka o. d.). Langlet Husm. 381 (1884). Sötost med kanelsås. SvKulturb. 3—4: 13 (1930; i fråga om förh. på K. XII:s tid). —
-TRÄD.
1) till 1: till familjen Lauraceæ hörande träd varav kanel erhålles; särsk. om trädet Cinnamomum zeylandicum Breyn. (äv. kallat äkta kanelträdet). Serenius (1734; under cinnamon). Linné SvArb. 1: 67 (1762). Wikström ÅrsbVetA 1831, s. 137. Rönnholm EkonGeogr. 245 (1907).
-TÖRNE. bot. busken Rosa cinnamomea Lin., kanelros. Nyman HbBot. 322 (1858). Laurell Träd 15 (1891). —
-VATTEN. farm. destillat av ceylonkanel med vatten o. vanl. äv. vin l. sprit; förr äv. om dryck som beredts gm att kanel kokats i vatten, som därefter tillsatts med socker, l. om blandning av kanelolja, vatten, sprit o. socker. 2VittAH 8: 123 (i handl. fr. 1578). Rålamb 14: 136 (1690). Berzelius Kemi 4: 411 (1827). SvFarm. 35 (1901). —
-VIN. (kanel- 1585 osv. kanela- 1585) (förr) med kanel kryddat vin; förr stundom användt som (lindrigt) laxermedel. VinkällRSthm 1585. Lindestolpe SuurbrFr. 5 (1718). PH 11: 270 (1777).
B (†): KANELA-VIN, se A.
C (†): KANELE-BARK, -BRUN, -BRÄNNVIN, -SKOG, se A.
Spalt K 346 band 13, 1935