Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KANFAS kan4fas (med huvudtonen dels på första, dels på sista stavelsen Weste; kánnfass Dalin), äv. KANVAS kan4vas, stundom KANEVAS kan4evas, r. l. m. (BoupptSthm 7/8 1676 osv.) l. n. (OrdnSiötull 1667, s. E 4 a, osv.); best. -en, ss. n. -et; äv. (numera bl. i Finl.) KANAVA (med huvudtonen antingen på första l. på sista stavelsen Bergroth FinlSv. 313 (1917)), stundom (numera bl. i Finl.) KANEVA l. KANVA, r. (Cannelin (1921)) l. n. (Meurman (1846)); best. -n, ss. n. -t.
Ordformer
(kamfas (ca-) 1654—1918. camfass 1678—1679. kanava 1846—1921. kan(n)e(f) fas(ca-) 1540—1868. kan(n)e(f)fass (ca-) 1582—c. 1710. kan(n)eva (ca-) 1826 (: Caneva´n, sg. best.)—1917 (angivet ss. sällan förekommande). can- (n)evas 1837—1914. kanevass 1914 (: kanevassväfningen). kanfas (ca-) 1564 osv. kan(n)fass (ca-) 1646—1915. kan(n)ifas (ca-) 1637—1761. kan(n)ifass (ca-) 1555—1794. kanvá 1917 (angivet ss. sällan förekommande). kanvas (ca-) 1729—1930)
Etymologi
[jfr d. kannevas (ä. d. kan(n)efas, canifas), isl. kanifas, mnt. kanives, mnl. canevas (-fas), canifas, holl. kanefas (-vas), kanifas, ä. t. kanefas, canifas(s), t. kanevas, eng. canvas, canvass; ytterst av fr. canevas, av normand.-pikard. canavach (motsv. ffr. chenevaz), avledn. av vulgärlat. cannapum, hampa, av lat. cannabis (se HAMPA, sbst.)]
I. ett slags grovt, urspr. av hampa vävt tyg.
1) (i allm. -fas, äv. (i a o. b vanl.) -vas) [närmast av mnl. canevas, holl. kanefas, t. kanevas, i a o. b efter eng. canvass] ett slags grovt o. starkt (tvåskaftat) tyg, urspr. av hampa, senare äv. av linne o. bomull; tidigast om duk till segel; i sht om tältduk (segelduk) för kapell (se KAPELL, sbst.2 2) o. d.; jfr BULDAN. Skipper Oloff äger svara thill alth thet skippz gården thillyder, som är boldavit (dvs. buldan), canefas, läreffth (m. m.). Almquist CivLokalförv. 3: 150 (i handl. fr. 1540). Franskt Canefas eller Segelduuk. OrdnSiötull. 1667, s. E 4 a. Tachometerremmar af canvas. HufvudkatalSonesson 1920, 6: 12. Tvättsäck av vattentät kanfas. Östergren (1929). — särsk. i sht tekn. om ett slags dylik väv som användes ss. stomme i bil- o. cykeldäck o. över vilken gummi gjutits; motsatt: kordväv. Östberg Hjulr. 70 (1897). CykelspCykelkult. 28 (1930).
2) (i allm. -fas) [närmast av t. kanevas] skrädd. hårdt klistrad, säckvävsliknande, glestrådig bomulls-, linne-, jute- l. hampvävnad som användes väsentligen till foder o. inlägg i klädesplagg för att giva dem stadga; jfr DVÄLK. UnderrManskläd. A 2 b (1778). Frackens inelfvor, kanfasen och stoppningen, föllo ner på gatan (när skörtet höggs av). Blanche Tafl. 280 (1845). Kjellin (1927).
3) (i allm. -va) [av fr. canevas] (numera bl. i Finl.; jfr Bergroth FinlSv. 313 (1917)) handarb. glestrådig bomulls-, ylle- l. sidenvävnad, förekommande i ett flertal vävnadsarter, vilken användes vid konstsöm, stramalj. Meurman (1846). Tavaststjerna NVers 44 (1885). Cannelin (1921). — särsk. [liksom i d., holl. o. t. av fr. canevas] (†) bildl.: uppränning, utkast. Beskow (1826) i 3SAH XL. 2: 51.
II. (-fas) [jfr ordets anv. i ä. holl. om ett slags blommigt sidentyg] (†) ett slags guld- l. silvervävt tyg. Caneffass m[ed] gull och Solff. TullbSthm 13/6 1582. Canefas med sölffuer. Därs. 28/11 1584.
Ssgr (i allm. till I 1): KANFAS-BYXOR, pl. (förr) BoupptSthm 31/1 1672. KKD 10: 13 (1707). —
(jfr I 1 slutet) -DUK. (i fackspr.) jfr DUK 1. JernkA 1892, s. 38. Kanfasduk .. ena sidan bestruken m(ed) solution. Avsett för reparation av felaktiga ytterringar. KatalÅhlénHolm 1928, s. 143. —
-FODER. jfr FODER, sbst.2 3, 4.
a) i klädesplagg. BoupptSthm 11/1 1673.
b) tekn. till I 1 slutet, i däck. Östberg Vel. 33 (1894). —
-LIV. (förr) 1 Canefass lÿf med fiskebeen. BoupptSthm 1672, s. 321 b. —
(I 3) -MÖNSTER. Topelius Vint. I. 1: 244 (1859, 1880). —
-VAR. (förr) BoupptSthm 1673, s. 130 a. 1 Bållster medh Canfasswaar. Därs. 1679, s. 510 a. —
-VÄVNING. textil. Kanevassväfningen, som utmärkes däraf att tvenne varptrådar följas åt i solf och rör med tvåtrådigt inslag. SvSlöjdFT 1914, s. 14.

 

Spalt K 349 band 13, 1935

Webbansvarig