Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KANJON kan4jon, r.; best. -en -jonen, äv. kanjω4nen (Auerbach (1909), Östergren (1929)), i best. anv. dock vanl. utan slutart.; pl. -er -joner, äv. kanjω4ner (Ymer 1905, s. 20, osv.) l. (vanl.) -s (Svensén Jord. 493 (1887) osv.).
Ordformer
(stundom skrivet ss. i eng. o. span. cañon)
Etymologi
[av eng. cañon, av span. (Mexiko) cañon, eg.: rör (se KANON, sbst.2); jfr KANAL]
geogr. djup ravin l. klyfta (i ett platålandskap) i vars botten ett vattendrag flyter i en djupt nedgrävd bädd med höga, oftast mycket branta stränder; i sht o. urspr. i fråga om förh. i västra delarna av Förenta staterna. Svensén Jord. 493 (1887). Storartade exempel på rinnande vattens erosionsförmåga gifva oss .. cañons .. i Colorado i Nordamerika. Hagman FysGeogr. 66 (1903). Hedin GrCan. 18 (1925). Abiskojokk, vars stränder stupa lodrätt ned mot det forsande vattnet, en verklig kanjon. PåSkid. 1931, s. 86.
Ssgr (geogr.): KANJON-BILDNING. i sht konkret. Ymer 1905, s. 20. —
-DAL. kanjon. Ymer 1908, s. 28. Andersson GulJordB 192 (1932). —
-RÄNNA, r. l. f. rännliknande kanjon. Sjögren Torneträsk 33 (1909). Sverige 6: 397 (1924). —
-VÄGG. Ymer 1908, s. 159. Mellan de höga branta kanjonväggarna. Andersson Drak. 384 (1926).

 

Spalt K 355 band 13, 1935

Webbansvarig