Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KAPRICCIO kapriɟ4o l. -rit4ʃo l. -å l. -ω (kapri´ddschiå Dalin), n. (Envallsson MusLex. 100 (1802) osv.), stundom äv. r. (SP 1780, nr 80, s. 2, SDS 1935, nr 76, s. 8); best. -t, ss. r. -n; pl. -n.
Ordformer
(capriccio 1802 osv. capricio 1780—1802)
Etymologi
[liksom t. kapriccio, eng. capriccio, fr. caprice, av it. capriccio, av capo, huvud (jfr KAP, sbst.1, KAPUT, sbst.1), o. riccio, igelkott, alltså eg.: huvud med rakt uppstående hår, äv.: rysning, sedermera med folketymologisk anslutning till it. capra, get, capro, bock, av lat. caper, bock, capra, f., get (se KAPRIFOLIUM), o. tolkat ss. betydande: (nyckfullt l. oberäkneligt) uppförande som påminner om en bocks krumsprång, nyck. — Jfr KAPRICIÖS, KAPRIS, sbst.1]
mus. musikstycke i mycket fri form (i stil med scherzo), i vilket kompositören huvudsakligen följer ögonblickets ingivelse; äv. i mer l. mindre oeg. l. bildl. anv.; jfr KAPRIS, sbst.1 2. SP 1780, nr 80, s. 2. Mecklin BegTonk. 7 (1802). Wegelius Musikl. 2: 108 (1889). Hennes älskliga väsen var som ett lekande capriccio af skälmskt behag och frisk ursprunglighet. Flensburg (o. Collin) 89 (1909, 1915). (Bettina v. Arnims) ”Goethes brefväxling med ett barn” vimlar af dessa ofta förtjusande romantiska capriccion. Böök 1Ess. 60 (1913).

 

Spalt K 488 band 13, 1935

Webbansvarig