Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KARAKUL kar1akɯ4l l. KARAKULL -kul4, r.; best. -en, äv. -n; pl. (i bet.: olika slag av ”karakul”) -er.
Ordformer
(äv. skrivet -cul)
Etymologi
[jfr t. karakul, eng. caracul; av ry. karakul, av turkiskt urspr.]
(i fackspr.)
1) (föga br.) persian. FoFl. 1913, s. 134. En enkel välskuren kappa med något skinn av hållbar sort som lamm eller karacul. SvD 31/1 1932, Söndagsbil. s. 10.
2) elliptiskt för: karakulfår; i ssgr; jfr KARAKUL-AVEL, -RAS.
Ssgr (i fackspr.): (2) KARAKUL-AVEL. SDS 1934, nr 277, s. 10. —
(1) -FÅR. visst slags företrädesvis i vissa delar av sydvästra Asien levande fettsvansfår, av vars lamm persian erhålles. LAHT 1912, s. 60. SDS 1934, nr 277, s. 10. —
-FÅR-AVEL. LAHT 1912, s. 60. —
(2) -RAS, r. LAHT 1912, s. 60.

 

Spalt K 527 band 13, 1935

Webbansvarig