Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KARAVELL kar1aväl4, r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet cara-. -vel 1751—1929. -vell 1687 (: Caravellerne, pl. best.), 1804 osv. -velle 1701—1855)
Etymologi
[jfr d. karavel, t. karavelle, eng. caravel; av fr. caravelle, av it. caravella, av span. carabela l. port. caravela, diminutivbildning till span. caraba resp. port. caravo, ett slags båt, av lat. carabus, av gr. κάραβος, skalbagge, kräfta, ett slags båt. — Jfr KRAVELL]
benämning på ett slags med lågt fribord midskepps o. höga, däckade överbyggnader i för o. akter samt tre master med rå- l. latinsegel försett segelfartyg som användes i slutet av medeltiden o. början av nyare tiden, i sht på Medelhavet. OSPT 1687, nr 32, s. 3. Chapman PVetA 1770, s. 7. Columbus tre små karaveler. Klercker Cuba 55 (1898). Nilsson Skeppsb. 1 (1932).

 

Spalt K 537 band 13, 1935

Webbansvarig