Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KARG kar4j, adj. -are. adv. -T; jfr KARGLIGEN (se avledn.).
Ordformer
(karg(h) 1538 osv. karig(h) 1541—1773. karrig 1769)
Etymologi
[fsv. kargher, karugh- (i avledn. karughet), snål, sv. dial. karg, idog (Smål.), sträng (Närke), snål; liksom ä. d. kar(i)g, d. karrig, av mnt. kar(i)ch, sparsam; jfr holl. karig, fht. karag, bekymrad, mht. karc (gen. karges), listig, häftig, snål, t. karg, sparsam, feng. cearig, bekymrad, eng. chary, försiktig; avledn. av motsvarigheten till got. kara, sorg, feng. caru, eng. care, bekymmer, omsorg; besläktat med KÄRA, klaga]
1) om person: snål, sparsam, njugg, icke frikostig; äv. med av prep. på, förr äv. med l. om inledd bestämning; numera bl. (i sht i vitter stil) i fråga om sparsamhet i yttrande o. d. Karg på ord, på beröm. VarRerV 59 (1538). Monger man är karigh och spaar, och warder ther rijk jgenom. Syr. 11: 18 (Bib. 1541). Det är .. troligit, af flere utgifter til de fattige göras af slösare än af karge. Berch Hush. 61 (1747). Om sjelfva Guds ljus är han (dvs. pedanten) karg, / Änskönt man för intet kan få det. Braun Dikt. 2: 32 (1838). (Munter) Var nu grå i skägget vorden, / Kanske än mer karg på orden. Runeberg 5: 67 (1857). (Hos Hans Sachs) jämföras bland annat med hvarandra: Kristus och ett lamm, en karg rik man och en sugga. Bååth WagnerS 3: 95 (1905). — jfr ORD-KARG.
2) (i sht i vitter stil) om natur, land, mark, bygd o. d.: föga givande, ofruktbar, mager; jfr 4 b. En karg natur. Tegnér (WB) 9: 17 (1840). En karg jordmån. Oscar II 3: 282 (1868, 1889). Den kargaste myrmark. SvD(A) 1933, nr 1, s. 17.
3) (i sht i vitter stil) i överförd anv.: snålt l. sparsamt tilltagen, knapp, ringa, torftig; äv.: fattig; äv. bildl. Adlerbeth HorSat. 60 (1814). De, som nödgades begära, tyckte väl, att gåfvan, de erhållit, var nog okonungsligt karg. Cygnæus 1: 243 (1852). (De semitiska folkens) religionsföreställningar voro karga. Ljunggren Est. 2: 223 (1860). Den karga näring, som du gaf. Snoilsky 1: 299 (1878). Det ligger något kargt och kalt i Ibsens etiska åskådningssätt. PT 1882, nr 290 A, s. 3. Hon såg hans gestalt bli allt mindre mot synrandens gråa och karga tomhet. Hallström Sparfv. 177 (1903). Växtligheten blef kargare. Lagerlöf Holg. 2: 215 (1907). — särsk. (†) närmande sig bet.: otillräcklig, bristfällig. Jag önskar at föräldrar .. (av denna berättelse) måtte lära, huru en klemig och karg upfostran skadar deras barn. Säfström Banquer. Aaa 4 a (1754).
4) bister, sträv.
a) (i vissa trakter) om person: vresig, tvär, hård, bister, barsk; om sak: som vittnar om dylik egenskap. (Hon) är .. en karg, arg och styfsint menniska. VDAkt. 1783, nr 267. Väl kunde .. (den avgångne ämbetsmannen) någon gång vara karg och barsk, .. men i grunden var han en mycket godhjärtad man. NDA 1916, nr 51, s. 3. DN(A) 1934, nr 21, s. 6.
b) (i sht i vitter stil) om sak: bister, sträv, kärv, hård; ofta om uttryckssätt o. d. Jag kan endast svara ett par ord och du får ej taga den karga tonen för ovänlighet. VBenedictsson (1887) hos Lundegård Benedictsson 433. Det är ett tidens tecken, som varslar om, att mera karga, mera bistra tider hålla på att komma. VL 1907, nr 290, s. 2. En .. stämning av karg, storvulen forntid. Fornv. 1926, s. 217.
5) (†) hurtig, rask. De karge hjeltar två. SvForns. 1: 411. Hiorten .. är wijgh, snabber, karg. Schroderus Comenius 198 (1639).
Avledn.: KARGA, v., l. KARGAS, v. dep. [jfr t. kargen] (†) till 1.
1) intr.: spara, ”snåla”. Han kargar för otakksama arvingar. Schultze Ordb. 2224 (c. 1755).
2) dep.: vara sparsam. Lind (1738, 1749). Möller (1745, 1755).
Särsk. förb.: karga tillsamman(s). (†) till karga 1: gm sparsamhet samla (ngt), ”snåla” ihop. Karga mykket päningar tilsamman. Schultze Ordb. 2224 (c. 1755). —
KARGHET, r. l. f. (karg- 1621 osv. karig- 1541—1739) [fsv. karughet]
1) till 1: snålhet, njugghet; numera bl. (i sht i vitter stil) om sparsamhet i yttrande o. d. Fosz 507 (1621). Karghet i ord. Wieselgren SvSkL 4: 159 (1847). Med karghet vinner man föga vänner. Lönnberg Sigtr. 125 (1892). särsk.
a) (†) konkret, övergående i bet.: ngt som lämnas med njugghet. Syntes migh .. aff nödhen wara, at förmana brödherna .., at .. (den utlovade gåvan) ligger redho, såsom een godh vndsetning, och icke som någhon karigheet. 2Kor. 9: 5 (Bib. 1541; NT 1526: affsnikning; Bib. 1917: en gåva i njugghet).
b) bildl. Jag hoppas det ej är någon alltför cynisk karghet att ej vidgå förpliktelser, när ingen förmån mottagits. Böök 4Sekl. 19 (1928).
2) (i vitter stil) till 2. Klimatets hårdhet, och jordens ej utan en stor möda besegrade karghet. Franzén Minnest. 2: 73 (1823). SvGeogrÅb. 1933, s. 7.
3) (i vitter stil) till 3: torftighet; äv. bildl. Kargheten af Svenskt konstlif. Wirsén i 2SAH 57: 192 (1881). Den ytterliga kargheten hos de språkliga minnesmärkena. Uppl. 2: 492 (1908).
4) (i vitter stil) till 4 b: bisterhet, strävhet, kärvhet. (Vitalis’) diktning är .. i sin nordiska karghet hjärtgripande. Wirsén i 3SAH 7: 63 (1892). —
KARGIG, adj. (föga br.) = KARG 2. Det kargigare skogslandskapet. SvGeogrÅb. 1932, s. 168. —
KARGLIG, adj.; adv. -a, -en, se KARGLIGA. (†) = KARG 3. Schultze Ordb. 2224 (c. 1755). —
KARGLIGA l. KARGLIGEN, adv. (karg- 1633—c. 1755. karge- 1640—1837. -liga 1640—c. 1755. -ligen 1633—1837) [jfr mnt. kar(i)chliken] (†) till 1: sparsamt, snålt. RP 3: 244 (1633). Thomander 1: 701 (1837). —
KARGLING, m.||ig. [jfr t. kärgling] (†) till 1: sparsam l. snål person, gnidare, snålvarg. VDAkt. 1781, nr 588.

 

Spalt K 566 band 13, 1935

Webbansvarig