| Publicerad 1935 | Lämna synpunkter |
KARKAS karka4s, förr äv. KARKASS, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
1) (föga br.) benstomme l. skelett av djur; äv.: ”skrov” l. bål av djur. SC 1: 550 (1820; i bild). Gosselman Col. 1: 201 (1830). Där (låg) en hel enbuske som karkassen af en dränkt katt med den hvita, smala roten utsträckt som svanspiskan. Strindberg Hafsb. 23 (1890). (Elefanternas) hiskliga karkaser och huvud äro som gråa stenhällar, välvande sig över vattenytan (när de bada). Boberg Ind. 69 (1928).
2) (numera knappast br.) stomme l. ställning (till ngt). VetAH 1803, s. 33 (om stomme till stjälpbar ugn för gjutning). Pfeiffer (1837; om stomme till fartyg som ännu icke blivit försett med bordläggning). WoJ (1891). — särsk.
a) (†) mil. eg.: stomme till brandprojektil; brandprojektil bestående av en överklädd stomme av järntråd l. järnringar, innehållande brandsats, brandkula. OSPT 1686, nr 32, s. 3. Brandtbombar, Brandkulor och Carcasser inkastas uti Fästningar till antändning. Törngren Artill. 3: 39 (1795). Pfeiffer (1837). Dalin (1852).
b) ståltrådsstomme nyttjad i damhattar o. andra plagg för att giva form o. stadga åt dessa; förr äv. om dylik stomme nyttjad i högt upptornade damfrisyrer. Bellman SkrNS 1: 230 (1758). DA 1771, nr 59, s. 2. Se hvad den nymfen har grace, / Kinder af safflor och barm af karkas. Lenngren (SVS) 2: 184 (1796); jfr 3. Gynther ConvHlex. (1845).
3) (i fackspr.) trådöverspunnen, mjuk järntråd nyttjad till damhattar o. d. (jfr 2 b) o. vid fabrikation av konstgjorda blommor o. d. MedelvKlädedr. 6 (1773); möjl. till 2 b. Synnerberg (1815). En linning af styftyll tillskäres .., kantas med karkass. Freja 1886, s. 21. SvD(A) 1915, nr 289, s. 13. (En empirhatts) stomme är av flätade smala träspån och karkas. KarlJohStil. 42 (1924).
(3) -FORM; pl. -ar. Hattarna ha formats på en särskilt gjord karkasform. SvD 15/10 1922, Söndagsbil. s. 5. —
(3) -LOCK, r. l. m. (förr) lös hårlock vari karkas anbragts för bibehållande av formen. NVexjöBl. 1852, nr 7, s. 3. —
Spalt K 573 band 13, 1935