Publicerad 1935 | Lämna synpunkter |
KARLAVAGN ka3rla~vaŋ2n, r. l. m.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. (i bet. 2 a) -ar. ((†) -er Rudbeck Atl. 2: 80 (1689)).
1) benämning på stjärnbilden Stora björnen; numera bl. i sg. best.; jfr HÄR-VAGN(EN). VarRerV 3 (1538). Bureus Suml. 619 b (c. 1600; hskr.). Melanderhjelm Astr. 1: 70 (1795). Så länge ännu Carlevagnen vältar / de gyllne hjulen omkring Nordens zon; / så länge bergen än ge jern och hjeltar, / så länge står det gamla Sveas thron. Tegnér (WB) 2: 17 (1808). NordT 1911, s. 325.
2) i utvidgad o. oeg. anv. av 1.
a) benämning på var särskild av de båda stjärnbilderna Stora björnen o. Lilla björnen; numera bl. ngn gg i uttr. Stora karlavagnen, Stora björnen, o. Lilla karlavagnen, Lilla björnen. Lælius Bünting Res. 1: 173 (1588). Bägge Carlwagnerne äre emillan den 60 och 90 elev(ations-) graden. Rudbeck Atl. 2: 80 (1689). Stora Karlvagnen. Hiorter Alm. 1740, s. 10. Östergren (1929).
b) (†) i sg. best., benämning på stjärnbilden Lilla björnen. Ursa Major (dvs. Stora björnen), som bak på Länderna och Rumpan bär Karlewangen. Rålamb 4: 5 (1690). Dalin Hist. 1: 239 (1747; angivet ss. användt av allmogen).
Spalt K 588 band 13, 1935