| Publicerad 1935 | Lämna synpunkter |
KAST kas4t, sbst.4, n.; best. -et; pl. =.
vbalsbst. till KASTA, v.
1) till KASTA, v. I 1: handling(en) att kasta l. slunga ngt, kastande, slungande; stundom: slag; äv. konkretare (i sht med tanke på hur kastet göres l. på dess höjd l. längd o. d.). Ett långt, högt kast. VarRerV 33 (1538). Somlige .. så hvete och råg med et bredt kast. Serenius EngÅkerm. 93 (1727). (Givaren i lomber delar ut korten) med 3 kort i sänder, så att hvarje Spelare i tre kast erhåller 9 kort. Düben Talism. 2: 3 (1817). (Han) lindade upp lasson till kast. Hemberg ObanStig. 75 (1896). — jfr FEL-, STEN-KAST m. fl. — särsk.
α) i fråga om användandet av kastvapen. Huar och så wore, ath någen (av landsknektarna) hende mijndre schada mett hug kast eller skott. G1R 9: 128 (1534). Troerna veko tillbaka, / undan hans (dvs. Odysseus’) kast. Johansson HomIl. 4: 498 (1846). NoK 7: 7 (1922). — jfr PIL-, SLUNG(O)-, SPJUT-KAST m. fl.
β) slungande av projektil medelst kastmaskin; äv. (numera knappast br.) mil. eldgivning ur kastpjäs med stor elevationsvinkel (mörsare, haubits, granatkastare o. d.). Ståhlsverd 92 (1755). Klockan Tolf, när tecken gafs med två kast ur Mörsarne, gåfvo alle sig blotte. Loenbom Stenbock 1: 38 (1757). Artilleriet .. användes at genom skott och kast förstöra fiendtliga försvarsverk. Lefrén Förel. 1: 139 (1818). KrigVAH 1885, s. 244. — särsk. [jfr motsv. anv. av SKOTT] (†) konkret: projektil (som kastas). KrigVAH 1823, s. 88.
b) i sht idrott. till KASTA, v. I 1 f, i fråga om lekar l. spel l. idrottsgrenar i vilka uppgiften består i att med handkraft slunga ett redskap (diskus, kula, slägga, spjut, varpa osv.); äv. ss. benämning på ifrågavarande lekar l. idrottsgrenar. Den högra (armen på Myrons ”Diskuskastaren”), som håller skifvan, är tillbakasträckt så långt som möjligt, för att gifva fart åt kastet. Ljunggren Resa 114 (1871). Då spjutspetsen träffar midt på en ring, räknas kastet för närmast högre point. TIdr. 1881, s. 29 (i fråga om spjutkastning). De båda tunga kasten (dvs. kulstötning o. diskuskastning). IdrBl. 1924, nr 146, s. 6. Banor för löpning, kast och hopp. SocDem. 1928, nr 168, s. 4. — jfr BOLL-, BÄSTAHANDS-, DISKUS-, HÖGER-, KÄRN-, MÄSTER-, SLUNG-, SPJUT-, TRISS-, VÄNSTER-KAST m. fl. — särsk. (†) spelt. i fråga om kägelspel: slag. HbiblSällsk. 2: 78 (1839). Hafva kastet, (dvs.) vara i tur att kasta (i kägel- och tärningsspel). Sundén (1886); jfr c. jfr KÄGEL-KAST.
c) till KASTA, v. I 1 g; i fråga om tärningsspel, lottkastning (med tärningar), kastning av tärningar i sällskapsspel o. d.: utkastande av tärningen l. tärningarna; äv. konkretare, om resultatet av kastet (det antal prickar som kommer upp). Slå l. få ett högt (höga) kast. Göra ett lyckligt kast. Ha(va) kastet, vara i tur att kasta. Nu är det mitt kast, nu är det min tur att kasta. Slå tolv i ett kast. Linc. I 5 a (1640). Lotten kastas i sköt, men Kastet styres af Herren. Nicander SalOrdspr. 38 (1760). Düben Talism. 6: 49 (1818). (Vigselringen) hämtar jag och vågar / Den på ett kast, som ger mig allt tillbaka. Böttiger 1: 13 (1856). Två tärningar användas (i brädspel) för hvarje kast. 2NF 4: 408 (1905). — jfr LOTT-, LYCKO-, SLUMP-, TÄRNING(S)-KAST m. fl. — särsk. bildl.; vanl. övergående dels i bet.: chans, (lyckligt) tillfälle o. d., dels: (lycklig l. olycklig) insats, vågspel o. d. Sätta, våga allt på ett kast. Thet är sant, iagh (dvs. Mickel Räv) är beklagadher fast, / Iagh måste ther an, och wågha itt kast. Fosz 479 (1621). Snart spelas här (i bataljen) höga kast / Om lif, om död. Runeberg 5: 87 (1860). I morgon bryter vi upp och vågar kastet. Ljungquist NDacke 401 (1927). (†) Se sitt kast (dvs. sin chans). Cavallin (1876). — särsk.
α) (i högre l. vitter stil) i fråga om lyckan l. ödet l. slumpen: bestämmelse, bestämd lott (ofta med tanke på lyckans osv. nyckfullhet); förr äv. övergående i bet.: av ödet osv. bestämt tillstånd, upplevelse, ”öde”, ”skifte”; stundom svårt att skilja från V. Odel Sincl. 40 (1739). Tacka Den, som styr de vilda Ödens kast. Dalin Vitt. I. 2: 121 (1752). Lyckans blinda kast. Adlerbeth HorOd. 59 (1817). Vördnadsvärda par, som delat tidens skiften, lyckans kast! Böttiger 4: 42 (1862, 1869). Forsberg Sord. 8 (1917). — jfr ÖDES-KAST.
β) i uttr. stå sitt kast, stundom sitt eget kast, (själv) svara för l. bära följderna av sitt handlingssätt l. beslut o. d., skylla sig själv; äv. allmännare: stå risken av ngt, svara l. stå för ngt, äv.: svara för sig själv; äv. (numera mindre br.) låta det stå sitt kast o. d., taga risken, låta det gå hur det vill. OxBr. 1: 167 (1621). Wele de icke lathe seija sig, Så stå (dvs. må de stå) sit kast. AOxenstierna Bref 4: 529 (1648). (Tiden är) En vädjo-ban, et tumle-fält, där hvar en står sitt kast. Liljestråle Fid. 1034 (1772). Neka bara, och låt’et se’n stå sitt kast. Knorring Torp. 1: 24 (1843). En hvar som gör förluster (på aktiespekulationer) får stå sitt eget kast. VL 1907, nr 25, s. 2. Engström Kryss 173 (1912).
γ) i uttr. i ett kast, med ett slag, på en gång; i första kastet, i första taget, i första ansatsen, med ens, till en början, äv.: med det första, i brådrasket. Han ger sig inte i första kastet. SvMerc. 1: 321 (1755). Svärmeriet, som i ett kast vill öfvergjuta hela slägtet med välgerningarna af de nya lärorna. Strinnholm i 2SAH 19: 232 (1838). Finnen kommer sig ej i första kastet före att vädja till polismakten mot en kringdrifvande usling. Laurén Minn. 228 (1877). ArkBot. VI. 16: 16 (1907). — jfr BRÅD-KAST.
δ) (†) övergående i bet.: gång (se d. o. II 3), tillfälle. (Han) Går .. til Amsterdam tilbaka annat kast. Wennæsius Vitt. 219 (1671). Nu är det tijo kast, som wij dig sorgse sett. Geisler Fägnet. B 3 a (1709).
α) utkastande av rev vid metning l. av kastnät. Göra ett lyckat kast. Kast med nät. Lindfors (1815); möjl. till β. Om metet sker från båt, som drifves af strömmen, bör kastet ske tvärs öfver strömmen. IdrFinl. 2: 155 (1905). Kastet skall fiskas ut med den hand, som ej håller spöet. Hammarström Sportfiske 99 (1925). Rig 1930, s. 47 (i fråga om kastnät).
β) utläggande (utkastande parti efter parti) av not l. vad o. d.; vanl. allmännare, om hela åtgärden att instänga fisk o. sedan fånga denna gm dragning av redskapet l. gm snörpning o. d.; notvarp. Gyllenius Diar. 161 (c. 1650). VetAH 1817, s. 45. Man har exempel, att i ett kast med en helt liten Vad hundrade stora Lyrtorskar blifvit fångade. SkandFisk. 91 (1838). LAHT 1900, s. 167. — jfr NÄT-KAST.
γ) (mindre br.) konkret: ställe där vad l. not drages; varp. Læstadius 2Journ. 64 (1833). Först utstiges kastet, d. v. s. märken läggas på isen efter kastets höjd och bredd. Ekström AfhFiska 24 (1845).
b) spelt. till KASTA, v. I 2 b α β’. Hos oss är den vanliga principen att första kastet af ett lågt kort betyder svaghet. HandlednBridge 38 (1904). Lundgren Koppel AuktBr. 112 (1923). — jfr MARKERINGS-KAST.
3) (utom ss. senare led i ssgr numera bl. mera tillf., i sht i vitter stil) konkret, om ngt som kastas l. kastats ngnstädes; hopkastad l. uppkastad hög (t. ex. av stenar o. d.). Sådana kast (dvs. ”jättekast”) äro intet annat än hopsamkade stenar hvaraf de Hedniska Finnar uprest sig gudar. BtVLand 5: 100 (1764). Ett nytt kast kol försvann i dess (dvs. ångbåtspannans) bål. Ossiannilsson Flygsk. 33 (1910). — särsk. (i fackspr.) oeg., om iskast. Öfverallt på hafsisen mellan kasten funnos sälspår. Antarctic 2: 213 (1904). — jfr IS-, JÄTTE-KAST.
4) [jfr motsv. anv. i fsv. samt av mnt. worp o. ä. t. wurff; eg.: så mycket som på en gång tages i handen o. kastas l. lägges upp o. d.] i överförd anv., vid stycketalsräkning: antal av fyra stycken.
a) vid räkning av sill l. strömming, förr äv. andra varor som säljas stycketals, ss. spikar, järnstycken o. d. Vaszbo Rent .. xvj (dvs. sexton) fat (järn) minus viiɉ (dvs. sju o. ett halvt) kast. HH XI. 1: 6 (1530). Bordh Spiick — 3 tusend 14 1/2 kast. ArkliR 1554: 11 (1564). 1 Wahl — 20 Kast 1 Kast — 4 styck. Agrelius Arithm. 427 (1655). Flodström SvFolk 212 (1918).
b) (†) i fråga om räkning av mynt. Ther skal skrodas (dvs. präglas) wppaa marken xij (dvs. tolv) kasth ɉ (dvs. en halv) pæningh mindre eller meer wthan fara. G1R 1: 206 (1524). 31 Kast uthi tålföresstycken .. 46: 16. BoupptSthm 1681, s. 883 b. Hofcal. 1739, s. 48. Räkna (mynt) i kast. Möller (1790, 1807).
c) (enst., †) i fråga om personer. Der sattes dubbel vackt, af knechtars fyra kast. Kolmodin QvSp. 2: 482 (1750).
II. (föga br.) till KASTA, v. II 1; i fråga om rörelse med nålen vid sömnad, stoppning o. d., övergående i bet.: styng. Så tar hon ut ur stora ekskåpet lilla Svens röda strumpor .., och så tar hon ett stygn här och ett kast der. Strindberg SvÖ 2: 154 (1883). Hon .. tog ett kast med nålen. Dens. Hafsb. 236 (1890).
1) idrott. till KASTA, v. III 2 a γ; vid brottning: handling(en) att ”kasta” ngn. Ett par livtagskopplingar med åtföljande kast. IdrBl. 1934, nr 149, s. 5. — jfr LAPP-KAST.
2) (i sht i fackspr.; särsk. jäg.) till KASTA, v. III 6, 7: handling(en) att kasta sig (framåt l. åt sidan osv.) l. ”kasta”; plötslig(t) språng l. vändning (under lopp l. flykt o. d.); lopp l. flykt med plötsliga, upprepade ändringar av kosan; i sht i fråga om djur; äv. i överförd anv., med sakligt subj. Platen HlednRytt. 58 (1856; i fråga om ridhäst). De kunde hålla ihop under en hel änklek .., hon kunde göra sådana listiga kast åt sidan, just när det bäst behöfdes. Lundquist Aftonl. 152 (1891). I tvära kast, än högt uppe och än .. långt nere .. flögo svalorna qvittrande fram och åter. VL 1901, nr 34, s. 3. En harunge, som nog blifvit illa åtgången, om han icke genom sina snabba kast uttröttat hunden. Hedin Asien 2: 302 (1903). I överdådiga, trotsiga kast .. ha .. (fontänens) strålar stigit i höjden. SvD(A) 1931, nr 186, s. 4. — jfr LAPP-KAST.
3) till KASTA, v. III 8; i fråga om vind(en) l. storm: plötslig ändring av riktning (l. styrka), växling; äv.: förhållandet att vinden plötsligt sätter in (med förnyad styrka); vindkast; ofta konkretare: kastvind; äv. i bildl. anv. Stormarnas kast / Förmå det (dvs. bärget) ej röra. Dalin Vitt. I. 2: 36 (1741). Vinden blåste vanligen i omlöpande svaga kast. Skogman Eug. 1: 150 (1854). Vinden kom rakt från nord-väst med långa hvinande kast. Lindhé Ledf. 278 (1903). De vanliga kasten i den ryska politiska vinden. SDS 1905, nr 67, s. 1. Oroliga byar och kast från alla håll. Siwertz JoDr. 52 (1928; i bild). — jfr TVÄR-, VIND-KAST.
1) till KASTA, v. IV 1: häftig l. plötslig rörelse av kropp l. lem; kastning med kroppen l. med en lem. Måsen vände med ett hastigt kast på vingen. Han tog slanten kvickt och med ett kast i hela kroppen, likt en hund som fångar en sockerbit. Hallström ItBr. 203 (1901). I kast flög hufvet hit och dit (på häxan som skulle brännas). Dens. Skogsl. 88 (1904). Den muntra medeltidsdansen har tydligen utförts icke blott med regelmässiga springsteg, utan också med nyckfulla kast och slängar. NordKult. 24: 122 (1933); jfr b. — särsk.
a) till KASTA, v. IV 1 b. MeddSlöjdF 1886, s. 35. Jag har visst inte utslungat några paradoxer! — ropade kyrkoherden med ett förbittradt kast på hufvudet. Wallengren Mann. 33 (1895). Den hållningen, det kastet på nacken — man skulle tro er ha en dolk i strumpebandet! Hallström BCap. 56 (1900). Men så gjorde .. (K. X G.) ett stolt kast med huvudet. Heidenstam Svensk. 2: 130 (1910).
b) dans. kast med ena benet l. båda benen (varigm den dansande med foten resp. fötterna söker nå taket). ”Jösse-härads-dansen” .. ”med kast och öfverkast”. Afzelius Sag. X. 1: 183 (1864). Hallström Sagodr. 54 (1910). — jfr HALLING-, ÖVER-KAST.
c) gymn. om (hastig) vridning l. böjning som sker omedelbart från den ena sidan till den andra. LGBranting 1: 132 (c. 1860). Balck Idr. 3: 132 (1888).
2) (föga br. utom i ssgn ÖGON-KAST) till KASTA, v. IV 1 e α; bildl.: (livlig) rörelse med ögonen; ögonkast, blick. Blicka än med dessa ögon, hvilkas / Kast hvarenda ibland tusen trodde / Ämnade för sig, för sig allena! Cygnæus 8: 187 (1845). — jfr ÖGON-KAST.
3) (†) till KASTA, v. IV 3 a: (häftig) vågrörelse, svall(ande). Vi se re’n Hafvets kast, och hur’ dess Svall sig rör’. Frese VerldslD 104 (1718, 1726).
V. (numera i sht i vitter stil) till KASTA, v. V: plötslig ändring l. växling; ombyte, ”skifte”; äv.: (tvär) omkastning, ”språng”; särsk. i fråga om ödet l. lyckan o. d.; numera ofta fattat (l. nybildat) ss. en bildl. anv. av III 3. Der sker om dagen hundrade kast i hans sinne. Pfeif DeHabitu 272 (1713). Nyckerna af conjuncturens kast. Remmer Theat. 2: 18 (1809, 1815). Tryggad emot ödets kast och il. Rosenius Sat. 40 (1902). Den isländska verstekniken .. med sina tvära kast och villsamma vändningar. Blanck NordRenäss. 89 (1911). Vi se, att småfolkens öde är beroende af världspolitikens kast och växlingar. LfF 1914, s. 101. Hon kände de plötsliga kasten i hans lynne. Böök Sommarl. 86 (1927). — jfr LYNNES-KAST.
VI. [jfr d. komme, give sig i kast med en, isl. koma í kast við einhvern; bet. sannol. utvecklad ur I 1 a] i uttr. med bet.: komma l. giva sig i strid med ngn; komma i beröring med ngn o. d.; taga itu med ngn l. ngt; inlåta sig på ngt o. d.
a) (†) i uttr. komma l. råka i kast med ngn, råka i strid med ngn; komma i beröring l. förbindelse med ngn, träffa på ngn; äv. taga kast med ngn, upptaga kamp l. strid med ngn. Ett Swenskt Skep .. råkade i Kast medh Otto Holländske Skep. Girs E14 43 (c. 1630). (Han) kommer i kast medh Dubblare, / Som plocka honom så tappert til. Brasck FörlSon. A 2 a (1645). Mana hade tagit kast med Sigurd. Björner HalfdBr. 13 (1737). Lindfors (1815). Meurman (1846).
b) [jfr d. give sig i kast med nogen l. noget; anv. i sv. tillhör huvudsakligen det senaste halvseklet o. torde åtm. delvis bero på danskt inflytande] (ngt vard.) i uttr. giva (ge) sig i kast med ngn l. ngt, inlåta sig i strid l. tvist med ngn; taga itu med ngn l. ngt; inlåta sig på l. kasta sig på (ngt, i sht ett besvärligt företag l. problem o. d.). (Jag) har aldrig gifvit mig i kast med något (naturvetenskapligt) Systeme. Leopold (SVS) II. 1: 20 (1775). De vågade visst icke gifva sig i kast med den höga rättvisan. Tavaststjerna HårdT 170 (1891). (Konstnärinnan) som gärna ger sig i kast med svåra belysningsproblem. Nordensvan SvK 672 (1892). (Renhunden är) icke rädd att gifva sig i kast med renens värsta fiende, vargen. LfF 1895, s. 59. SvD(A) 1929, nr 207, s. 4.
B: KASTE-TALS, se A.
Spalt K 701 band 13, 1935