| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
BRÅD brå4d, hvard. äfv. brå4, adj. -are; n. o. adv. BRÅDT brot4.
1) (numera företrädesvis i högre stil samt i vissa uttr.; jfr a) hastig; plötslig; ss. adv.: hastigt, fort; plötsligt. Skynde sich bråt. Ps. 1536, s. 22. Skulden till denna bråda omkastning i det allmänna tänkesättet. Böttiger i SAH 52: 193 (1876). Vesterhafvets plötsliga isläggning .. gör ett brådt slut på fisket. VL 1895, nr 46, s. 3. Det kom så brådt på. Hallström El. 26 (1906). — särsk.
a) ss. attribut i vissa uttr.: bråd död, bråddöd. LPetri 4Post. 61 a (1555). — (numera bl. ngn gg jur.) bråd skillnad, plötslig, hastigt påkommen oenighet l. tvist; förr äfv.: slagsmål; i l. af bråd skillnad, förr äfv. med gammal böjningsform: i l. af brådom skillnad, i hastigt mod; motsatt: med berådt mod, öfverlagdt. HH XIII. 1: 271 (1566). 2RARP 3: 143 (1723). PrivBiskPrest. 1723, s. C 3 a. Om tvenne personer i bråd skilnad såra hvarandra. Palmén JurHb. 200 (1859). — (†) bråd hetta, häftig o. stark hetta. Möller 1: 706 (1745). Deleen 2 (1836). — i en bråd vändning, i en hastig vändning; jfr BRÅD-VÄNDNING. CFDahlgren 4: 249 (1831). Bristfälligheterna i förråden voro .. altför stora för att i en bråd vändning kunna afhjelpas. Malmström Hist. 4: 291 (1874). — (hvard.) i bråda rappet o. d., med väldig fart, i största hast; jfr BRÅD-RAPP. Nu skall kyrkan vara under tak i bråda rappet. Strindberg Gill. 16 (1880). Där blef ett helt lager af ”konstvärk” .. färdiga i brådaste rappet. GHT 1897, nr 234 B, s. 3. — (†) i bråda kastet, i brådkastet. Lind (1749).
b) ss. adv., öfvergående i bet.: snart, inom kort; numera bl. (ngt hvard.) i uttr. inte så brådt, inte så snart, inte på länge. Then onde tienaren sägher j sitt hierta, Min Herre kommer icke än nu brått. Mat. 24: 48 (Bib. 1541). Wij skola komma igen brått. Prytz OS B 4 a (1620). Inte gifter jag mig så brådt, sa’n. Landsm. V. 5: 69 (1886). särsk. (†) i uttr. så brådt l. så brådt som, så snart (som), så fort (som). Så brått som nödhen aff stormen vppå kom .., lupo the .. til Herran. LPetri 1Post. P 3 a (1555). VRP 1631, s. 422.
2) (†) alltför hastig, förhastad; öfverilad, häftig. Mangel på Profwiant, dreeff honom at grijpa til bråå och obetänkte rådh. Schroderus Liv. 96 (1626). VLitt. 2: 10 (1887).
3) (†) ifrig, snar (att göra ngt), ”het”. Augustus war icke förbråå at tagha an wänner. Schroderus Hoflefw. 49 (1629). Var intet så brå på gröten. Gyllenborg Sprätth. 76 (1737). (Torfven är icke) bråder at taga Kälan til sig. HushBibl. 1757, s. 339. Käre far skrufvade på kalotten och var icke bråd till att svara. Topelius Planet. 3: 136 (1889).
4) som brådskar, som kräfver skyndsamhet, brådskande; numera i sht om tid: då det är mycket att göra. Then brådaste Andetijden (dvs. skördetiden). Kyrkol. 2: 10 (1686). Angelägnare, brådare och bedröfveligare förrättningar. Tessin Bref 2: 307 (1755). Böttiger 5: 227 (1871, 1874). — särsk.
a) i sg. n. i predikativ ställning i vissa uttr.: det är brådt, det behöfs skyndsam behandling, det brådskar, det hastar; det är mycket att göra, ondt om tid. Vid jultiden är det brådt i alla affärer. Det är inte så brådt med betalningen. Det allmänna fann honom altid, der brådast var. Tessin Bref 2: 309 (1755). — (†) mig (osv.) är brådt, jag (osv.) har brådt; mig (osv.) är brådt om att göra ngt, jag är ifrig att göra ngt (jfr 3). Thes större theras otroo och farligheet war, thes brådare war honom (dvs. Kristus) om at hielpa, och föra them .. in på retta wäghen igen. LPetri 2Post. 17 a (1555). Migh är brådt. Prytz OS H 4 b (1620). — ha l. få brådt, ha l. få mycket att göra, ha l. få ondt om tid, vara l. blifva jäktad; vara tvungen att skynda sig; äfv. (jfr 3): vara l. blifva ifrig att (fortast möjligt hinna) göra ngt, skynda sig med ngt. Han fick brådt hem. Du har väl inte så brådt. Chenon Heywood 3: 123 (1773). Rydberg Sägn. 36 (1874). Du har så brådt att visa .. (gästerna) uppmärksamhet. Söderblom StundVäxl. 42 (1909). — göra sig brådt, skynda sig, vinnlägga sig om att fortast möjligt göra ngt; oftast i nekande sats. VRP 7/1 1731. Stora deputationen gjorde sig icke brådt att företaga ärendet. Malmström Hist. 6: 304 (1877). — (†) göra ngn brådt, gifva l. få ngn brådt att sköta, ge ngn att göra, ge ngn full sysselsättning. Hotande mig med sin stora Myndigheet, att han skall få mig brått att skiöta, om icke Scholepilten strax kommer till honom. VDAkt. 1700, nr 381. (Fiendens) bomber, och artillerie lära giöra oss tämmel(ige)n brått. HFinlÖ 1: 366 (1714).
b) i uttr. brådt om, numera vanl. hopskrifvet brådtom3~2 l 40, brådt (jfr a). Det är brådtom. Ha(fva)brådtom. Få brådtom att göra ngt. Han fick brådtom hem. Göra sig brådtom. Du har väl inte mera brådtom än jag. Schroderus Comenius 488 (1639). Görom oss icke så bråt om. Verelius Götr. 228 (1664). En dag var det ovanligt brådtom på kontoret. Böttiger 6: 312 (1847). Du har så brådtom, som om du skulle låna eld. GHT 1898, nr 110 B, s. 3. (Han) förklarade, att det inte var så brådtom med bygget. Geijerstam YttSkär. 91 (1898). — i numera obr. uttr. Effter iag samma dag, reste åt Kongehäradt, hade iag nogot brådt om det. VDAkt. 1684, nr 145. Altså giorde de sig ei brådare om, än rida kring. Nordberg C12 1: 688 (1740). Cousine var brådtom. NMBerlin (1797) hos Dahlgren Släktprof. 1: 32.
5) (†; se dock slutet) tidig. GR 26: 26 (1556). Bråda Giftermål skada både Föräldrars och Barns hälsa. Nehrman Gift. 11 (1747). Bråda vårskott. Hagberg Shaksp. 3: 75 (1848). — särsk. (numera bl. bygdemålsfärgadt) om frukt, säd o. d.: som mognar tidigt, tidig(t mogen). Somligh frucht är snarmogen, (brådh). Schroderus Comenius 118 (1639). Pisum præcox, brå Ärter. Rålamb 14: 22 (1690); jfr BRÅD-ÄRTER. Bråd potatis. Auerbach (1907).
6) (numera bl. ngn gg i högre stil) brant stupande, tvärbrant. Bråda djup. GFGyllenborg Vitt. 1: 235 (1795). Bärgens bråda branter. Forsslund Arb. 55 (1902). (†) Bråda stränder. Castrén Res. 2: 46 (1845).
(jfr 6) -BRANT, adj. tvärbrant, tvärstupande. (Höjden) var .. på framsidan mycket brådbrant. Lagerström Bunyan 1: 179 (1727). —
(1) -BRASK, n. [sannol. ombildning af BRÅD-RASK; jfr dock Hellquist EtymOrdb.] (ngt hvard.) i uttr. i brådbrasket, hastigt, fort, i en hastig vändning; inte i brådbrasket, inte så snart, inte i första taget; jfr -KAST, -RASK. Himlen vet, hur han så i brådbrasket har fått den (dvs. hären) tillhopa. Atterbom FB 72 (1839). Tro du mig .. en fattig flicka får inte fästman i brådbrasket. Lönnberg Skogsb. 71 (1881). —
(1, 2) -BYTT, p. adj. (†) hastigt ombytt. Bråbytt är fahra wärdt .. (dvs.) Hastigh ändring är offta fahrligh. Grubb 56 (1665). —
(jfr 6) -DJUP, n. tvärt stupande djup l. afgrund; bråddjupt ställe. Wollimhaus Ind. (1652). Melin VikSaga 109 (1910). —
(jfr 6) -DJUP, adj. tvärt stupande (ned i djupet); i sht i fråga om sjöbotten, motsatt: långgrund. Månsson Siöb. 92 (1644). (Vid nedstigandet från passet) bar det bråddjupt ned mellan hemska klipputsprång. Hedin GmAs. 2: 37 (1898). —
(1) -DÖ. (†) dö plötsligt o. oförberedt, ”dö knall o. fall”. 4Mos. 6: 9 (Bib. 1541). När han ätit ett Vin-Bär, fick (han) en liten .. kierna vti Vrång-Strupan, hvar af han bråddödde. Bliberg Acerra 455 (1737). Strinnholm Hist. 2: 622 (1836). —
(1) -DÖD, r. l. m. [fsv. bradhdödhe]
1) (numera företrädesvis i högre stil) plötslig o. oförberedd död. För en ond brådhdödh .. Bewara oss milde Herre Gudh. Hb. 1541, s. G 2 a. i numera obr. uttr. Thenna menniskian är kommen j brådödh. LPetri 4Post. 62 a (1555). Man .. faller j brådhdödh. Därs. 62 b.
2) (†) förhärjande sjukdom (som medför hastig död); pest. PPGothus Underv. C 8 b (1590). När de igenom någon stoor brådödh .. blifwa bortryckte. Hjärne 2Anl. 297 (1706). —
(1) -DÖD, adj. (†) plötsligt afliden; särsk. i uttr. blifva bråddöd l. dyl., dö plötsligt o. oförberedt. GR 6: 307 (1529). Bråådödan iagh honom nu fan. Rondeletius 91 (1614). (Han) blef under drickandet brådöd. Dalin Hist. 1: 658 (1747). Hahnsson (1884). —
(1) -FALL. (†)
1) plötsligt l. hastigt fall; i sht bildl. Thorild 1: 150 (1792). När man ser den åldriga Carla-modren upplefva Sveriges brådfall från den höjd, på hvilken hon sjelf thronat. Atterbom C12 129 (1845). Dens. Siare VI. 2: 159 (1855).
2) brant stupande vattenfall; jfr BRÅD, adj. 6. (Glommen) har många svåra brådfall. Dybeck Runa 1850, s. 24. —
(1) -FALLA. (†) falla plötsligt, falla hufvudstupa; äfv. bildl. (Den) som brådfaller nedher aff lofftet. LPetri Sir. 20: 20 (1561). Uttrycket .. brådföll till den lägsta platthet. Atterbom Siare 5: 309 (1849). —
(1) -FEG. (†) som snart skall dö, nära döden. Han är intet bråfeeg som då lefwer. Grubb 299 (1665). Schultze Ordb. 1103 (c. 1755). —
(2) -FIKEN. (†) alltför snar till ngt, ifrig, alltför ”het på gröten”. LPetri SalOrdspr. 21: 5 (1561). Jag (var) intet så brådfiken, vtan tog god tid och wellugt råderum til. Swedberg Försw. 88 (1719). Schultze Ordb. 1128 (c. 1755). —
(2) -FÄNG. (†) hastig, förhastad, öfverilad. Hastigh och brådfängh doom. Bullernæsius Lögn. 284 (1619). —
(1) -FÖR, adj. (†) rask, fortfärdig. Roman Holb. 189 (1746). —
(1) -GAMMAL. (föga br.) särsk. i uttr. blifva brådgammal, plötsligt, med ens blifva gammal. Strindberg MOlof 113 (1872, 1899). Hedenstierna Bondeh. 152 (1885). —
(1, 2) -GARFVA. (föga br.) tekn. utsätta för alltför hastig garfning. Berzelius Kemi 6: 345 (1830). Åkerman KemTechn. 2: 518 (1832). —
(1, 2) -GJORD, p. adj. (†) (alltför) fort l. tidigt färdig. Verelius 41 (1681). Icke brågord, säges om en senfärdig. Fernow Värmel. 153 (1773). —
(1) -GLÄDJE. (†) hastig, plötslig glädje. Alt för stoor brååglädie, haar sorgen baak om sigh. Grubb 726 (1665). —
(5) -HAFRE. (†) benämning på en tidig hafresort, varietet af hafrearten Avena sativa Lin.; brunhafre. Gadd Landtsk. 3: 405 (1777). Fischerström 3: 196 (1783). —
(1, 2) -HAST. stor hastighet; nästan bl. (föga br.) i uttr. i brådhast, i största hast, mycket hastigt; i brådbrasket. Allt skulle gå så i tysthet och brå-hast. Bremer FamH 2: 245 (1831). Janson Gast. 21 (1902). —
(1, 2) -HASTA. (†) påskynda (allt för starkt); refl.: förhasta sig. Thetta hafwer hollit min hog .. i tygelen: at jag intet hafwer bråhastat mig. Swedberg Schibb. d 4 b (1716). (Det) är lätt till att uthräkna orsaken, som denna förlikningen så bråhastat hafwer. KKD 2: 257 (1718). SvLittFT 1838, sp. 181. —
(1) -HASTIGT, adv. (†) plötsligt, mycket hastigt. Düben Boileau PoëtBref 14 (1722). Hvar på iag icke kunde mig så bråhastigt resolvera. VDAkt. 1725, nr 440. —
(1, 2) -HET, adj. (†) hastigt upphettad; hetsig. Brååhett swalckas snart. Grubb 57 (1665). En brådhet, obetänkt, som alt otijdigt giörer. Düben Boileau Sat. 80 (1722). —
(5) -HVETE. (†) tidig hvetesort. Ett brådhvete, mognande på tvenne månader. Palmblad Fornk. 1: 13 (1843). —
(1) -KAST. i uttr. i brådkastet, förr äfv. i brådkast, fort, snart, i första taget; i sht i nekande sats. Brask Pufendorf Hist. 64 (1680). Patron var ej den som .. skickade efter läkare i brådkastet. Roos Strejk. 74 (1892). —
(2) -KLOK. (†) som allt för hastigt anser sig begripa ngt, som icke tillräckligt besinnar sig. Warom .. intet förbråkloke och hastige til at andra thet som gammult är. Swedberg Schibb. 143 (1716). CVAStrandberg 1: 284 (1866). —
(5) -KORN. tidigt mognande kornsort; särsk.: kornslaget Hordeum hexastichum Lin., stjärnkorn. IErici Colerus 1: 102 (c. 1645). S. k. Bråkorn eller Norrlandskorn. LAT 1876, s. 109. Sexradigt korn, på grund af sin tidigare mognad ofta kalladt ”brådkorn”. Uppl. 2: 81 (1903). —
(5) -KÅL. (†) kålarten Brassica oleracea acephala selenisia Lin., fjäderkål. Westerdahl Häls. 171 (1764). Jörlin Köksg. 6 (1784). —
(5) -LIN. tidigt mognande lin. Brådlin sår man i början, senlin i slutet af maj. UB 6: 357 (1874). —
(1, 2) -LÅTER, adj. [efter isl. bráðlátr] (†) häftig, hetsig. Verelius Götr. 265 (1664). En Brådlåter och snarsticken måste och styra sitt hastige Hufwud och wällande Sinne. Hiärne Suurbr. 89 (1680). —
(1, 2) -LÄSNING. (numera knappast br.) forcerad läsning. Närmare intill examen .. inproppas i minnet en mängd saker, som i följe af denna brådläsning icke med full klarhet .. uppfattas. Ramström UndervV 99 (1833). SvLittFT 1837, sp. 239. —
(1, 2, 5) -MOGEN. (alltför) hastigt l. tidigt mogen; i förtid utvecklad; äfv. om person. Lind 1: 756 (1749). Andligen var han ett brådmoget barn. Sander i 3SAH 4: 23 (1889). Ihållande torka .. medför .., att säden blir bråd- eller nödmogen, hvarvid kärnan blir mycket svagt utbildad. LB 2: 330 (1900). —
(1, 2, 5) -MOGNA.
1) intr.: mogna alltför hastigt l. tidigt; utvecklas i förtid. GbgMag. 1759, s. 26. Ett brådmognande känslolif. Rydberg RomD 57 (1877). Då säden brådmognar, blir .. kärnan öfvervägande glasig. LB 2: 21 (1899).
2) tr.: göra alltför hastigt l. tidigt mogen; utveckla i förtid. Den slösande natur som i Österlandet brådmognar allt. PoetK 1813, Suppl. s. 78. NF 15: 330 (1891). —
(1, 2, 5) -MOGNAD. alltför hastig l. tidig mognad l. utveckling. Sparre Frisegl. 3: 258 (1832). Själsanlagens .. brådmognad. NF 8: 772 (1884). LAHT 1910, s. 663. —
(1) -RAPP, n. (hvard.) i uttr. i brådrappet, i brådbrasket. Allt gjordes färdigt i brådrappet. Det gick inte i brådrappet. Strindberg RödaR 357 (1879). —
(1) -RASK, n. (hvard.) i uttr. i brådrasket, i brådbrasket; i sht i nekande sats. Weste (1807). Mor Anna hörde inte till dem, som gifva tappt i brådrasket. Agrell Landsb. 160 (1887). —
(1) -RIK. [fsv. bradhriker, i hast mäktig] (†) hastigt rik. Balck Es. 192 (1603). Bråårijk blijr långfattigh. Grubb 57 (1665). I banken öppnades .. en rik springkälla på penningar, som gjorde oss på en kort tid brådrika. Chydenius 36 (1765). Dalin (1850). —
(1, 2) -RÄFST. (†) = -HAST. Att alt i sådan bråräfst iche kan, som dett bör, bestelles. RA 3: 199 (1593). —
(1, 2) -SINNIG. (†) häftig; snarstucken; jfr -SINT. Schenberg (1739). Schultze Ordb. 4107 (c. 1755). —
-SINNIGHET. (†) LPetri SalOrdspr. 25: 28 (1561). Brå-sinnighet, Snarstickenhet. Schultze Ordb. 4110 (c. 1755). —
(1, 2) -SINT, p. adj. (†) = -SINNIG. Schroderus Liv. 349 (1626). En brådsinnt ifwer tändz och släckes lijka snart. ÖB 111 (c. 1712). —
(1) -SKILLNAD. (numera bl. ngn gg jur.) bråd skillnad; förr äfv.: slagsmål; särsk. i uttr. i brådskillnad. GR 29: 138 (1559). (Han) war kommen .. uthi en bråskilnad på kyrko wägen, och derföre .. till 9 .. (dalers) böter slagen. VDAkt. 1671, nr 125. De som dödat hvarannan i brådskilnad. FFS 1869, nr 30, s. 22. Anm. I ä. tid förekommer äfv. ssgn brådoms-skillnad [uppkommen af uttr. i brådom skillnad (se BRÅD, adj. 1 a)]. Dalin Vitt. 3: 527 (c. 1755). Han afhände honom lifvet, förmodeligen i brådoms-skillnad. GT 1788, nr 52, s. 2. —
(1, 2) -SKYNDA. (†)
1) (alltför mycket) påskynda; brådstörta. Svenska härens brådskyndade hemfärd. Schönberg ÅmVetA 1771, s. 17. Den ovanliga sommarhettan (hade) brådskyndat mognaden. SvT 1852, nr 176, s. 2.
2) skynda sig alltför mycket, rusa. Lybecker Young 21 (1795). Hvad som brådskyndar till mognad, blir utan saft och kraft. Wallin Rel. 2: 122 (1820). —
(jfr 6) -SLUTTANDE, p. adj. (föga br.) brant sluttande, tvärbrant. Bergets vestra sida .. är .. brådsluttande och otillgängelig. Zetterstedt SvLappm. 1: 10 (1822). —
(1) -SNABB. (i högre stil; föga br.) ytterligt snabb, blixtsnabb. Hugg, stötar och parader följde .. bråd-snabbt på hvarandra. Rydberg Frib. 408 (1877). Med brådsnabb hast. Fröding NDikt. 36 (1894). —
(jfr 3) -SNAR. (†) alltför snar (att göra ngt). War icke för bråsnar, at förachta, döma och förkasta thet, som tig ei strax wel likar. Swedberg Schibb. e 2 a (1716). —
(1) -SNÄLL. (†) snabb. Uti dess rörelser är .. (den sv. soldaten) mindre bråsnäll. Zetzell PVetA 1764, s. 14. Ekblad 46 (1764). —
(1, 2) -SPRINGA, v. (†) springa (alltför) hastigt. En .. bråd springande .. stöter sig. LPetri SalOrdspr. 19: 2 (1561). —
(1) -STANNA. (tillf.) plötsligt stanna, tvärstanna. De brådstannade och stodo som fastvuxna vid marken. Rydberg i GHT 1874, nr 210, s. 3. —
(1, 2) -STICKEN, p. adj. (†) snarstucken. En brådsticken man, vpwecker trättor. LPetri SalOrdspr. 15: 18 (1561). LexTrip. (1742). —
(1, 6) -STUPA, r. l. f. (numera knappast br.) tvärbrant sluttning, bråddjup. Linné Sk. 85 (1751). Åka på skidor utför de brantaste brådstupor. Topelius Vint. II. 2: 57 (1882). Lindholm Sibbo 1: 79 (1890). —
(1; jfr 6) -STUPA, adj. (numera knappast br. utom ss. adverb) brådstupande, tvärbrant; ss. adv. äfv.: hufvudstupa. Düben Boileau Skald. 8 (1721). Linné Sk. 107 (1751). Att komma i land vid den brådstupa hällen var omöjligt. CFDahlgren 5: 152 (1833). De branta klippor, som störta sig brådstupa i floden. Castrén Res. 2: 319 (1847). LoW (1911). —
-STUPA, v.
2) till 1 l. 6: tvärbrant slutta ned mot djupet; nästan bl. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: tvärbrant. Möller (1790). Höga, brådstupande berg. CFDahlgren 5: 96 (1833). Den mycket ojemna bottnen (i Orrtjärnmyren) steg icke sällan upp i dagen, för att hastigt brådstupa i djupet. MosskT 1893, s. 247. —
(1, 2) -STÖRT, p. adj.
1) (†) tvärbrant. Schultze Ordb. 5072 (c. 1755). Brådstörta dälder och backar. Arbin Ing. 16 (1761). Hildebrand Isl. 25 (1867).
2) brådstörtad, plötslig. Sahlstedt CritSaml. 606 (1765). Detta gick så brådstört, att de ej fingo tid medtaga sina matsäckar. Fryxell Ber. 4: 259 (1830). En brådstört flykt. Beckman Amer. 1: 31 (1883). —
(1, 6) -STÖRTA, r. l. f. (†) tvärbrant sluttning, bråddjup. Agrell Maroco 1: 18 (1796). För brådstörtor vid vägen .. skola ledstänger uppsättas. SPF 1814, s. 40. Hisinger Ant. 2: 35 (1820). —
-STÖRTA, v., se d. o. —
(1, 2) -STÖRTAD, p. adj. plötslig, häftig, (alltför) hastig; förhastad; ss. adv.: plötsligt, hufvudstupa, hals öfver hufvud; jfr -STÖRT 2. En brådstörtad flykt. Franzén Minnest. 1: 80 (1812). Brådstörtade förändringar. Carlson Hist. 2: 191 (1856). Man kastade sig för brådstörtadt och oförsiktigt in på en mängd experimenter. LfF 1905, s. 203. —
(1, 5) -TAGA. (†) plötsligt l. i förtid taga (ngt). Gudh brådhtager honom lijffuet ifrå. LPetri Job 27: 8 (1563). Then vexande Säden sejes brådtagas, när hon intet får stå så long tid, som hon til mognad behöfver. Ullenius Röthm. § 73 (1730). —
(1, 2) -TAGEN, p. adj. (†) förhastad. VDAkt. 1771, nr 249. Bråtagna och obetänkta omdaningsförsök. LBÄ 5—6: 49 (1797). —
(1, 2) -TORKA, v. torka alltför hastigt; tr. o. intr. GR 28: 485 (1558). (Gräset) föres .. i lada, hvarest det icke kan brådtorka. Gadd Landtsk. 2: 416 (1775). TByggn. 1859, s. 57. —
(1, 2) -VRED. (†) snarstucken. (”Kärleksbarnet” är) Otåligt, Bråwredt, stiknas snart. Lucidor (SVS) 447 (1674). Spegel 486 (1712). —
(1) -VÄNDA, f. (†) i uttr. inte i brådvändan, inte i brådbrasket. Dher haar iagh warit, dijt lärer iag inte komma i brådwändan. Törning 25 (1677). —
(1) -VÄNDNING. (ngt hvard., mindre br.) i uttr. i en brådvändning, i en bråd l. hastig vändning; i ett förhastadt ögonblick. Jag lofvade det i en brådvändning, men ångrar nu löftet. Rydberg i AB(L) 1895, nr 276, s. 4. —
(1, 2) -VÄXA. (†) växa (alltför) hastigt. Säden (fick) ej brådväxa .. utan så småningom stadga sig. GbgMag. 1760, s. 100. Den brådväxande vettenskapliga bildningen. Fryxell Ber. 10: 90 (1842). —
(5) -ÄRTER, pl. tidigt mognande ärter. Dahlman Trädg. 142 (1728). Hvita Erter, äro i synnerhet af tvänne slag, Sen-Erter och Brå-Erter. HushBibl. 1755, s. 91. LB 2: 374 (1900).
BRÅDHET, r. l. f. (numera bl. tillf.) sbst. till BRÅD, adj. Norrlands kornets brådhet i mognad. Brauner Åker 67 (1752); jfr BRÅD, adj. 5. Björkman (1889). —
BRÅDSAM, adj. (†)
Spalt B 4425 band 5, 1924