Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KAVATINA kav1ati3na2 l. 1040, r. l. f.; best. -an; pl. -or; förr äv. KAVATIN, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(ofta skrivet cav-. -in 1802—1823. -ina 1824 osv.)
Etymologi
[jfr t. kavatine, eng. cavatina, fr. cavatine; av it. cavatina, eg. diminutiv av cavata, underförstått aria, ”utbruten sång”, till it. cavare, uttaga, av lat. cavare, urholka (se KAVERA, v.2)]
mus. mindre o. konstlös, visartad aria utan repris; jfr ARIETTA. Envallsson (1802). DA 1824, nr 25, s. 2. Den italienska cavatinan och dess sinnesbedårande välljud. Levertin Gest. 110 (1903).

 

Spalt K 860 band 13, 1935

Webbansvarig