Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KINKELHORN, n.
Ordformer
(kinckel-)
Etymologi
[trol. efter ett icke anträffat t. kinkelhorn, sidoform till t. kinkhorn, (vridet) horn användt ss. blåsinstrument, vriden snäcka, trumpetsnäcka; jfr d. kinkhorn, mnl. kinchorn. Den förra ssgsleden hör till stammen i KINKA, v.3, i dess urspr. bet.: vrida, den senare är HORN (jfr d. o. 5)]
(†) antingen: vridet horn (se d. o. 5) l.: vriden snäcka, trumpetsnäcka. Iagh hafwer seedt een Ormakrono, som så formerat war, någhot wridhin, som itt Kinckelhorn. Forsius Min. 186 (c. 1613).

 

Spalt K 964 band 14, 1935

Webbansvarig