| Publicerad 1935 | Lämna synpunkter |
KISSA kis3a2, f. l. r.; best. -an; pl. -or.
(vard.) smeksam benämning på katt.
1) honkatt, katta. Lind (1749). Kissan, som husbonden kallade ”mamsell”, började fräsa, spotta och slutligen klösa. Carlén Skuggsp. 2: 155 (1865). Hillgren Sag. 57 (1918). jfr: En brokig Katta, som het Kissa. Dalin Vitt. 5: 345 (c. 1753).
2) (i Norrl. o. Finl., bygdemålsfärgat) om katt utan avs. på kön. Schück (1854). Kissan spann på murhyllan. Högberg Vred. 1: 52 (1906). — jfr LOG-KISSA.
3) (i Norrl. o. Finl., vard.) om hannblomställning hos salixarter: ”kisse”; vanl. i pl. Broman Glys. 1: 409 (1727). Våren gör sitt intåg med blåsippor och ”kissor”. LfF 1897, s. 206 (i skildring fr. Finl.). FoU 15: 53 (1902).
Spalt K 986 band 14, 1935