Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KLACK klak4, sbst.5, r. (f. Dalin (1871), WoJ (1891)); best. -en; pl. (föga br.) -er32 (WoJ (1891), Östergren (1930; angivet ss. sällsynt form)).
Ordformer
(claque 1857—1935. klack 1889 osv. klak 1876)
Etymologi
[jfr t. o. eng. claque, av fr. claque, slag med flata handen, klack; av claquer, åstadkomma ett smällande ljud, slå med flata handen, applådera (ngn); lånat från germ. spr.; jfr KLACK, sbst.1]
urspr.: samling personer som äro lejda att applådera vid offentlig föreställning o. d. (i sht på teater, för att säkra framgången för ett teaterstycke l. en skådespelare); i fråga om sv. förh. numera vanl. allmännare: samling av trogna anhängare som (kritiklöst) giva till känna sitt bifall vid offentligt uppträdande (föreställning, konsert, föredrag, offentligt anförande l. yttrande i tal l. skrift l. vid tävling o. d.); äv. bildl. KonvLex. (1857). SöndN 1862, nr 10, s. 2. EBjörck (1863) i SnoilskyVänn. 1: 21 (bildl.). Grönstedt Teat. 47 (1879; i fråga om fr. förh.). Den claque av trogna, som applåderar vår upplysta tid och alla dess framsteg. SvD(A) 1930, nr 70, s. 8. DN(B) 1935, nr 244, s. 10. — jfr HEJA-, HEJAR(E)-, TEATER-KLACK.
Ssgr: KLACK-ANFÖRARE~0200. —
-CHEF. —
-INSTITUTION(EN). SDS 1935, nr 282, s. 6. —
-SYSTEM(ET). Ackté Minn. 136 (1925).
Avledn.: KLACKÖR, m.||ig. (claqueur 1845—1925. klackör 1846 osv. klakör 1852—1925) [jfr t. claqueur; av fr. claqueur] (i sht i fråga om utländska förh.) medlem av en klack (vid teaterföreställning o. d.); äv. bildl. Gynther ConvHlex. (1845). SthmFig. 1846, s. 271 (i fråga om fr. förh.). SvD 1897, nr 158 A, s. 2 (bildl.). De hyrda klakörernas applåder. Ackté Minn. 44 (1925). SvD(A) 1934, nr 111, s. 4 (bildl.).

 

Spalt K 1032 band 14, 1935

Webbansvarig