Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KLAGA, r. l. f.; pl. -or (PErici Musæus 6: 109 a (1582), Lafontaine), ngn gg -er (SkrGbgJub. 6: 101 (1588), Dahlstierna (SVS) 141 (1698)); äv. KLAGE, m. l. f.
Ordformer
(-ga 1582—1761, 1800 (: klagor, pl.). -g(h)e 1524—1672. -gia 1593. -gier, pl. 1588)
Etymologi
[jfr d. klage; av t. klage; avledn. av stammen i KLAGA, v.]
(†; jfr dock anm. under KLAGA, v. ssgr)
1) motsv. KLAGA, v. 1, = KLAGAN 1. G1R 1: 273 (1524). Så mostom wij .. hålla alla frågor och sorgeliga klagor til baaka, hwi .. (Gud) göret altså. PJGothus Hunnius Oxenst. A 4 b (1600). När .. (landsknektarna) hafwa tilfogat fattigt folck stoor ångest, klago och armodh. Fosz 201 (1621). Gudz folck hade sorg och klaga. Ps. 1695, 224: 10. Lafontaine Naturm. 3: 12 (1800; pl.; klandrat i JournSvL 1801, s. 313). — jfr SORGE-KLAGOR. — särsk. i uttr. klaga värd, beklagansvärd. Tuenne af Edhra lanbönder afsomnade uthan skäll och skriftermåll ..; huillket är klaga wärdt. VDAkt. 1650, nr 7.
2) motsv. KLAGA, v. 3, = KLAGAN 2. SkrGbgJub. 6: 23 (1587). Falske klager the emoth them förde. Hund E14 412 (1605). Så kunna dhe medh deras klagor inkomma för Hans K. M:tt. Stiernman Riksd. 1402 (1660). SthmVBl. 1768, s. 27. — jfr FÖR-KLAGA, sbst.

 

Spalt K 1046 band 14, 1936

Webbansvarig