| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KLIMAX kli4maks, r. l. m. (m. Larsen (1884), Lundell); best. -en; pl. -ar (föga br., Klint (1906), Östergren (1930; angivet ss. sällsynt)).
— jfr VÄSTGÖTA-KLIMAX.
1) stil. retorisk figur som innebär en stegring i uttryckets styrka; äv. i utvidgad anv., om händelseutveckling o. d. SvLitTidn. 1813, sp. 91. All existens är strid … I ständigt stigande klimax vinner den mäktigare segern (osv.). WFPalmblad i PoetK 1820, 1: 68. Thraso. Ohyggligt, förfärligt, förtvifladt! Phormio. När är din klimax färdig? Börjesson Statshv. 64 (1866). Engström 5Bok 100 (1910). SvUppslB (1933).
2) höjdpunkt, kulmen i en muntlig l. skriftlig framställning l. (i utvidgad anv.) i ett händelseförlopp o. d. Talaren slutade med en värkningsfull klimax. Marcus GeijerL 199 (1909; i fråga om musikstycke). Med det att fisken tagit flugan har spänningen (vid laxfisket) nått sin klimax. Hammarström Sportfiske 180 (1925).
Spalt K 1218 band 14, 1936