Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KLINK kliŋ4k, sbst.2, r. l. m.; best. -en.
Etymologi
[jfr likbetydande dan. o. t. klinke; bildat gm förkortning av KLINKER; jfr KLINT, sbst.2]
(i fackspr., numera nästan bl. i vissa trakter ss. förled i ssgr) klinkertegel, klinker. Polhem Invent. 33 (1729). Gatorna (i Zaandam) äro stenlagde med Klink. Björnståhl Resa 4: 315 (1782). (Domkyrkan i Göteborg) är uppförd af holländsk klink. Höjer Sv. 2: 984 (1879). Östergren (1930).
Ssgr (i fråga om bruklighet jfr ovan): KLINK-LERA. klinkerlera. Linné Stenr. 10 (c. 1747). —
-MJÖL. pulver som erhålles, om två torra klinkerstenar rivas mot varandra. Jochnick Handgev. 110 (1854). —
-STEN. klinkersten. Dalin (1852; med hänv. till klinkert). WoJ (1891; med hänv. till klinkert). Kulturen 1935, s. 112 (efter handl. fr. 1860-talet). —
-TEGEL. klinkertegel. 2UB 1: 413 (1898). RedNordM 1908, s. 26.

 

Spalt K 1235 band 14, 1936

Webbansvarig