Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KLINKA, sbst.2, f.; pl. -or.
Ordformer
(äv. skrivet cl-)
Etymologi
[av mnl. clinke, järnbult för att fastsätta ngt med; jfr KLINKA, v.2]
(†) klinkbult, klinknagel, nitnagel. Opbördh påå Clinckor och spick. SkeppsgR 1543. ArkliR 1558: 3 (1558).

 

Spalt K 1236 band 14, 1936

Webbansvarig