| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KLUNSA klun3sa2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
1) (i vissa trakter, vard.) motsv. KLUNS 1, om ngt tungt: falla med en duns. (Fönster-)luckor, som klunsat i gatan. ST 1898, nr 2486, s. 2.
2) (i vissa trakter, vard.) motsv. KLUNS 2 c: draga lott (om ngt) med tillhjälp av ”kluns”; äv. allmännare: draga lott (om ngt). (Tjuvarna hade) ”klunsat” om hvem som skulle låta sig stängas inne å Jönssons gård. LdVBl. 1897, nr 4, s. 2.
3) (i vissa trakter, i sht i Finl., vard.) motsv. KLUNS 2 d o. 3: bära sig klumpigt l. otympligt åt; begå löjligt l. dumt misstag, ”dabba sig”. Runeberg ESkr. 1: 216 (1832). WoJ (1891; angivet ss. vulgärt l. användt i förtroligt spr.). Cannelin (1921).
Spalt K 1406 band 14, 1936