Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KLUSIL klusi4l l. klɯ-, adj. o. sbst.; ss. sbst. r.; best. -en, äv. -n; pl. -er. (förr äv. skrivet cl-)
Etymologi
[jfr fr. occlusif, adj.; av nylat. clusilis, tillsluten o. d., efter lat. clusilis, sig lätt slutande, bildat till stammen i lat. clusum (se KLUSENÄR)]
språkv.
I. adj., om språkljud (konsonant): vid vars bildning en momentan tillslutning av kanalen gm munhålan äger rum, explosiv (se d. o. I 2). VetAH 1855—56, s. 42. Läffler Kons. 25 (1872). BonnierKL (1925).
II. sbst.: klusil l. explosiv konsonant, stötljud, explosiva. PedT 1904, s. 268. Noreen VS 1: 375 (1905). SvUppslB 15: 935 (1933).

 

Spalt K 1407 band 14, 1936

Webbansvarig