| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KLYVA kly3va2 l. KLUVA klɯ3va2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
1) (numera bl. i bygdemålsfärgat fackspr.) stycke av ngt som har kluvits; särsk.: stycke av kluvet virke. Sedan kålen är skuren i små klyfvor. Warg 345 (1755). Schultze Ordb. 2333 (c. 1755). Omkring (brunns-)holken var en .. bro utlagd av breda kluvor. Fatab. 1930, s. 174 (fr. Mora).
2) (numera bl. i bygdemålsfärgat fackspr.) djup inskärning l. skåra (i ngt); spricka; äv.: klyka (se d. o. 2). Schroderus Lex. 42 (1637). Knapt ser man något berg som icke har stenspringor och klyfvor uti sig. Linné Stenr. 45 (c. 1747). Endast akterseglet har bom. Denna stöder med klyvan mot masten. Landsm. 1926, s. 14 (fr. Norrbotten). — särsk. (†): sprund. Klyfvan eller sprickan i en skjorta. Möller 1: 723 (1745, 1755).
3) (†) om skärredskap. Om man, nära intil stammen, stöter af qvistarne upåt, med en stålsatt och hvässad klyfva. URudenschöld PVetA 1748, s. 13. Gadd SvarVetA 24 (1767).
Spalt K 1422 band 14, 1936